Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1856, sida 1

Trina tog plats vid bordet, lade papperet framför sig och fattade med begrundande ntseende pennan. Morfadern och de begge qvinnorna betraktade henne med yttersta nyfikenhet. Johans lille bror hade klättrat upp till bordet midtemot Trina, och satt der med vidöppen mun högligen undrande, hvad hon skulle göra med pennan. Men Trina steg upp, tog i skåpet en kaffekopp, slog deruti det bläck, som fanns i den lilla flaskan, och satte sig åter. Hon vände väl tio gånger papperet, innan hon slutligen doppade pennan i bläcket och gjorde mine af att börja skrifva. Efter ett ögonblicks begrundning lyfte kon hufvudet och sade: — Nåväl, säg mig nu, hvad jag skall skrifva. De begge enkorna betraktade hvarandra med frågande blickar och vände sig derefter till gamle morfar, som låg der med sträckt bals och ögonen fästade på Trinas hand. — Skrif, att vi alla må bra, sade gubben hostande; — så pläga alltid bref börja. — Det var någonting att börja med, inföll Trina med ett ogillande leende; — icke kan jag skrifva, att vi alla må väl, då morfar i fjorton dagar legat till sängs! — Det kan du ju i alla fall tillägga i slutet af brefvet. : . — Nej, min flicka, sade Johans mor, — börja med att fråga, huru han mår, och sedan knnna vi väl sätta dit något annat, litet i sänder. — Nej, sade den andra enkan, — skrif, att du fattar pennan, för att underrätta dig om hans helsotillstånd. På det sättet börjar alltid Peters bref, som jag hört uppläsas hos mjölnaren. — Ja, så sade också träskomakarens Johanna, men jag vill icke göra det, ty det är ju så enfaldigt,