Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1856, sida 1

— ————— — — — — — — — illa? Men om handen darrar, skrifver man ju ännu sämre. — Ä — Ån, det är icke orsaken. Jakob skrifver alltid, för att begära pengar, och derför darrar han, ty han vet, att far blir vid däligt lynne. Men huru mår din ko, Trina? — Temligen bra. För en tid sedan var hon litet sjuk, men nu äter hon luzern och börjar få god matlust. Vi sålde kalfven till en bonde i Wechel ... det var en så vacker kalf. Johanna stannade nu, ty hon hade en annan väg att gå. — Adjö med dig, sade hon till Trina, — försök nu att få ihop ditt bref och helsa Johan! — Om Söndag efter gudstjensten skall du få veta, huru det gått. Parväl och helsa din syster! Johanna vandrade vidare ; hennes klingande röst genljöd bland granarne. Hon sjöng en vacker och bland allmogen allmänt bekant Majvisa. Trina stod orörlig och. drömmande, tilldess väninnans röst förklingat i djupet af skogen. Derefter fortsatte hon, halft gående, halft springande, sin väg vch var snart hemma. De bogge enkorna hade otåligt afvaktat hennes återkomst, De sutto vid ett bord, sysselsatte, som vanligt, med något handarbete. Den gamle morfadern, som af bröstvärk var fänglad vid sängen, stack ut hufvudet mellan sparlakanen, för att åtminstone vara ögonoch öronvittne till den vigtiga förrättning, som nu skulle börja. Såsnart Trina syntes på tröskeln, stego de begge qvinnorna upp, bortflyttade i hast alla saker, som funnos på bordet, och torkade det med sina förkläden. — Kom hit, Trina, sade Johans mor, — och sätt dig i fars stol; den är mer beqväm.