Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1856, sida 1

gingo i skola hos klockaren. Då skref han till och med bättre än någon af de andra skolbarnen. Men nu har väl han, liksom jag, glömt konsten. — Men hvad skall du göra med detta papperet? — Jo, ser du, Johanna, för två månader sedan tog Jag min gamla förskrift ur kistan och har sedan hvarje dag öfvat upp mig i skrifning; jag vill försöka, om jag ej kan göra ett bref. Om det lyckas, vet jag icke. Har du någonsin skrifvit ett bref? — Nej, men jag har hört många läsas; min bror Jakob, som bor i staden, skickar oss nästan hvarje månad ett bref. — Men hurudant skall ett bref vara? Hvad står det i det? Ar det, som om man talade till någon? — Nej, visst icke, Trina, ett bref är någonting rart och vackert och skall innehålla alla slags granna och stora ord, som man knappt begriper. — O, min Gud, huru skall jag då bära mig åt? Men om jag till exempel skrefve så här: — Johan, vi äro bedröfvade, derför att vi icke veta, huru du befinner dig; du måste snart gifva oss underrättelser om dig; annars blir din mor sjuk af sorg och så vidare, det skulle han ju förstå, eller hvad tror du? Ö Din toka, det vore ju icke ett bref det! Så talar ju hvar och en, antingen man är lärd eller ej! Nej, tacka vill jag min bror; han börjar alltid sina bref på dethär sättet: — vvördade föräldrar! Jag fattar med darrande hand pennan, för att . . . för att? ... nej, jag kommer icke ut med det... — För att skrifva till er?, inföll Trina. — Hå, du vet ju bättre än jag, huru det bör vara! jag tror, att du gör narr af mig, Trina. — Visst icke, Johanna. Men jag begriper ej, hvarför din bror alltid säger sig darra, då han tager pennan i hand. Kanske derföre att han skrifver