Trinas kinder färgades af blygsamhetens rodnad Johan, som märkte hennes förlägenhet, besvarade sin kamrats skämt i samma ton och fattade hans arm, för att fortsätta marschen till byn. Trina följde dem på afständ under dyster tystnad. De kommo slutligen till byn. Framför värdshuset Kronan stodo ännu tre unga män med ränsel på ryggen. De väntade på Johan och Karel. Enhvar gifver sina anhöriga och vänner afskedskyssen. Endast Trina är detta hänseende lottlös, men den blick, hon uttbyter med Johan, då hon lemnar honom matsäcken, säger lika mycket som ett helt kärlekspoem. I De konskriberade bryta upp. I Trina lemnar byn utan att gråta, men då hon kommit in i granskogen, der ingen ser henne, gifver hon fritt lopp åt sina tårar. Det hem, till hvilket I hon återvänder, huru tomt, huru öde är det ej numera för henne! I