Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1856, sida 1

Trina svarade i nästan förebrående ton: — Detder är icke så farligt, morfar; jag har också armar oeh skall nog kunna sköta det tunga arbetet ensam, då ni icke orkar; men han, Johan! O, stackars gosse! Icke höra annat än eder och svordomar, få stryk, sättas i arrest, lida hunger och förtäras af sorg, såsom den stackars Paul Stuyck, som dog för fyra månader sedan. Och icke få se någon enda af dem han älskar på jorden, hvarken er eller sin mor eller sin lille bror eller ... någon annan än de grofve, elake soldaterne! — Tala icke så, Trina! bad gubben med sväfvande röst; — du gör mig nedslagen. Du är så förtviflad, som dn vore säker om hans olycka; men jag deremot har en aning, som låter mig tro, att han dragit ett godt nummer. Jag litar på Guds godhet. Ett svagt leende framlyste genom flickans tårar. Hon svarade ej, och båda fortsatte under tystnad pin vandring, tills de kommo till byn. En mängd menniskor stodo, delade i små grupper, vid vägen, på hvilken de konskriberade skulle återkomma från Brecht. Alla väntade otåligt att erfara utgången af lottdragningen. Det var lätt att igenkänna dem, som hade en son, en bror eller en fästman bland de konskriberade. Här och der såg man en mor, som med förklädet aftorkade sina tårar, en far, som förgäfves sökte dölja den ångest, som förrådes i hans ansigte, en flicka, med bleka kinder och sänkt blick, gående från grupp till grupp, likasom jagad af en hemlig ängslan. Andra, som infunnit sig af ren nyfikenhet, pratade och skrattade. Den gamle smeden, som fordom tjenat bland Napoleons dragoner, höll ett svassande loftal öfver soldatlifvet och fann härvid en ifrig medhjelpare i mjölnarens druckne son, som