Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1856, sida 1

A — virrad, med blicken mot jorden, medan nägra tårar suktade hans insallna kinder. En högtidlig tystnad rädde, tilldess Johan plötsligt i förtviflad ton utbrast: — O, min stackars mor! Detta utrop åstadkom en fullständig revolution i Trinas själ. Den unga flickan var en ädel och modig qvinna. Så länge ännu ett tvifvel återstod, hade hon gratit; nu undertrycktes smärtan af en ädel pligtkänsla, och hon återvann den moraliska kraft, som tillhörde hennes karakter. Hon upplyfte hufvudet, aftorkade sina tårar och sade med undergifvenhet: — Johan, min gode vän, det är nu afgjordt; hvem kan kämpa mot Försynens vilja? Du får stanna hos oss ännu ett år; kanhända återstår ännu någon utväg ... Låt mig nu gå i förväg; jag vill underrätta din mor om saken. Om en annan komme till henne med den förskräckliga underrättelsen, skulle hon säkert dö. Med dessa ord lemnade hon den stora landsvägen, följde en gångstig genom granskogen och försvann. Gubben och den unge konskriberade följde landsvägen, som gick genom byn. De hörde sång, skri och glädjerop, men voro alltför fördjupade i sin smärta, för att lemna uppmärksamhet åt dessa glädjeyttringar. När de hunnit till grannskapet af sin fattiga bostad, sågo de Trina, de båda mödrarne och Johans lille bror komma dem till mötes. Johan gaf Trina en blick af innerlig erkänsla, ty han läste i sin mors ansigte, att den ädelmodiga flickan väckt ea känsla af hopp i den stackars enkans bedröfvade hjerta. Stärkt af denna åsyn, qväfde han sin smärta och gick med öppna armar emot sin mor. (Forts.)