Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1856, sida 1

värsolen strålade i hela sin glans på den azurblå himmelen och göt sitt föryngrade sken öfver ljungheden och fälten. Det var som om Guds majestätiska anlete leende betraktat skapelsen och sagt till den: stig upp ur din dvala! vintern är förbi; vakna och gläd dig åt min närvaro! Annu hade. endast få plantor lyssnat till denna kallelse från verldens välgörare: på kullarne sågs en och annan snöhvita röra sina små silfverklockor, hasselbuskarne knoppades, och skogssippan utvecklade sina första blad; men fåglarne rasade gladt i det varma solskenet och besjöngo annalkandet af kärlekens årstid ... Icke långt från Zoerselskogen, i en ensam och bortglömd trakt, stå tvenne halmbetäckta lerkojor, sida vid sida. I den ena bodde en fattig enka med sin dotter; allt, hvad de af jordiska egodelar kunde kalla sitt, var en ko. I den andra kojan bodde äfven en enka med sin gamle far och tvenne söner, af hvilka blott den ene hunnit till ungdoms-ären. Do voro rikare än sina grannar, ty de egde en oxe och en ko, samt hade i arrende mycket mer jord De begge kojornas innevånare bildade dock sedan många år tillbaka blott en familj; de älskade hvar—