Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1856, sida 1

andra och hjelpte den ena den andra, när behofvet så fordrade. Johan och hans oxe arbetade på den fattiga grannqvinnans åker; Trina ) sodrade oxen, ledde honom till bete och hjelpte sina grannar vid skördetiden, utan att en tanke uppstod hos nägondera att räkna, hvad den ene gjort för den andre. Enkla, okunniga om allt, som långt ifrån dem tilldrog sig i menniskohvimlet, lefde de förnöjda med den torftiga lott, som Gud tilldelat dem. Deras verld hade trånga gränsor: å ena sidan byn med dess låga kyrka, å andra det omätliga ljunglandet och synkretsen. Men inom denna lilla verld och kring dessa ensliga hyddor var allt i naturen fröjd och sång: lycka och glädje fanns der nog, och ingen af dessa fattiga menniskor skulle velat utbyta sin lott mot en skenbart bättre. Kärlckens trollspö hade lifvat denna enslighet. Utan att veta det sjelfva, älskade Johan och Trina hvarandra med denna skygga, tysta kärlek, som vid minsta tecken kommer bjertat att klappa, som vid minsta ord färgar panna och kinder, som förvandlar lifvet till en lång dröm ... denna kärlek, som är en klar himmel, beströdd med lyckans stjernor och så oändlig, att hjertat för evigt synes vilja blifva det, hvartill det danats af sin första kärleks första suck ... den oskuldsfulla själens kyska rökelse. De tänkte icke, dessa hyddornas barn, på det stora samhälle, som lefver och krälar dernere i städerna; då de ingenting begärde at detta samhälle, trodde de, att de sjelfva skulle vara glömda af detsamma, och lefde med ostördt förtroende till framtiden i sin lyckliga torftighet. ) Catharina.