Ett besök hos furst Danilo (Daniel) ). De första dagarne af April 1856 befann jag mig i Scutari. Franska konsuln, som skulle begifva sig till furst Danilo, erbjöd mig att få följa med, och med ifver tog jag tillfället i akt att i säkerhet komma till Montenegro och se fursten i detta land, som för närvarande ädrager sig Europas uppmärksamhet. Jag hade nyss förut anländt till Albanien och knappt börjat den oändliga raden af koppar kaffe, som hvarje i Turkiet resande nödgas taga till godo; jag hade af Albaneserne ännu icke sett annat än deras gördlar, hvilka utgjorde verkliga arsenaler af pistoler, yataganer cartoucher och dolkar, och jag hade nu först kommit till den öfvertygelsen, att jag, i trotts af all geografi, icke mera befann mig i Europa. Jag såg mig försatt till ursprungliga och krigiska folkslag. Den eskort, som guvernören i Antivan Mahmud Bey, sändt oss, för att beledsaga oss till Scutari, hade under hela vägen medelst pistolsskott visat oss sin hyllning. Länge följde oss en bronsfärgad Albanesare, som, sittande stolt på sin turkiska sadel, red en stålgrå häst och var klädd i den vanliga hvita tuniken samt den med svarta snören försedda röda jackan. En Albanesare rider aldrig framför dem, för hvilka han hyser aktning, så framt de icke genom tecken gifva honom tillåtelse dertill. På eskortbefälhafvarens råd gjorde vi detta. Genast. sprängde han i väg med lösa tyglar och under förfärlig karrier aflossade han det ena pistolskottet efter det andra. Man hörde skotten till dess häst och karl försvunno i bergpassen. Detta var den största ära han kunde visa oss. Jag insåg, att i detta land icke ordet utan krutet är tankens uttryck; med krut uttrycker man tillgifvenhet eller aktning, fruktan eller vrede; med krut helsar, belönar och straffar man. Redan desse Albanesare intresserade mig, de ännu vildare Montenegrinerne skulle i ännu högre grad fängsla mitt intresse. Montenegros södra gräns är genom Scutari-sjön skild ifrån Albanien. Ricka är den närmaste montenegrinska stad. Man kan öfver sjön komma ifrån Scutari till Rieka. Öfverfarten varar 10 timmar. En vacker aprilmorgon begåfvo vi oss på väg. En af dessa tungrodda båtar, kallad Londra, bemannad med tio roddare, afvaktade oss på Bojana, en liten flod, som flyter ur sjön och vid Dulcigno utfaller i Adriatiska hafvet. Med oss for, än stående och än sittande, en präktigt beväpnad och klädd ambassadör från furst Danilo; en af konsukatets kawasser (betjenter) ombesörjde chibukernas pipornas) stoppande. Efter några ärtag besunno vi oss på sjön. Scutarisjön är omgifven af höga bergskedjor och erbjuder en af de skönasle utsigter i Albanien. Klippsträckorna, här betäckta med glittrande snö, der mörka såsom skogarnas åldriga stammar eller ljusbruna såsom örnens fjädrar, teckna sig mot himlens klara blå, gripande, harmoniskt. Vid foten af ett utaf dessa berg ser man en af den serviska drottningen Helena uppbygd kyrka, samt några katholska byar hvilka icke betala den höga porten någon annan tribut, än vapenhjelp i striderna mot Montenegro. Till venster resa sig klipporna lodrätt i höjden. Schestanayakedjans kala sidor, försvarade af krigiska stammar, hämma på denna sida Montenegrinernes infall. I bakgrunden tillkännagifva de svarta berg, hvilka gifvit Montenegro dess namn, ett vildt och obyfsadt land. Äfven öarna i sjön fängslade våra blickar. Här ligger Branina, som är ingenting annat än en klippa; men hvars höjd gjort den till en militärisk observationspost, hvarifrån man kan iakttaga Montenegrinernes minsta rörelser, der synes Zabliak, på hvars spets ligger en fästning, namnkunnig sedan kriget 1852. I bakgrunden af en vik urskiljer man redutten Kramassu, den paschan i Seutari, Osman lät uppföra 1846, för att beherrska Riekas mynning. Vi landade vid ön Alessandra. Den var besatt af ett kompani Baschi-Bozuks från Epirus. Så snart dess befälhafvare, Mustapha Aga, igenkände franska flaggan, sände han till oss en af sina officerare, hvilken mycket pompöst helsade oss välkomne och inbjöd oss att hvila ut i hans hus. Under det vi stego i land, uppställde sig 100 å 150 Baschi-Bozuks på klipporna. De buro vida öfverkläder af hvitt ylletyg och hade i handen det långa albanesiska geväret; deras bälten voro späckade med pistoler. Mustapha Aga, igenkännelig af sin röda klädesjacka, utsirad med svarta och guldsnören, kom oss med afmätta steg till mötes ända till klippans fot och helsade oss med alla formerna af orientalisk höflighet. Knappt hade konsuln besvarat helsningen, förrän samtliga Baschi-Bozuks efterhärmade sin befälhaf) Nu regerande furste i Montenegro, en liten stat, belägen emellan Albanien, Bosnien och Dalmatien, och hvilken sedan 157 år tillbaka varit sjelfständig. Dess religion är grekisk (icke unierad). Landets yta 70 å 95 geogr. qvadratmil. Befolkningen 129,000, hvaraf 20,000 vapenföre män.