Article Image
tra ordinarie reglering af utgifterna blifvit gjord och småningom vunnit häfd; och på denna sistnämnde fördelning har regeringen grundat anspråket, att icke något anslag, som en gång blifvit beviljadt, kan utan konungens bifall minskas eller indragas, så vida icke Rikets Ständer gjort det förbehåll, att anslaget blott beviljades intill nästa statsreglering, hvilket förbehåll deremot erkännts såsom både lämpligt och grundlagsenligt. Den olikhet som sålunda visat sig i uppfattningen af Rikets Ständers förnämsta grundlagsenliga rätt innebär, oafsedt sjelfva saken, en lärdom, som icke bör gå förlorad för Representationen. Den visar nemligen att sjelfva formen för utöfvande af laglige rättigheter icke är utan inflytande på deras upprätthållande i hela deras omfång. Då det nu tillhör Rikets Ständer i första rummet, att försvara Svenska Folkets sjelfbeskattningsrätt, och att förekomma allt, som kan inskränka denna rätt och företrädesvis sådant, som skulle rentaf göra grundlagens bud derom till ord utan mening och innehåll; så lärer det ock åligga Rikets Ständer att tillse, om icke den skillnad, som blifvit gjord mellan ordinarie och extra regleringen af statsverkets utgifter, bör upphöra. Denna skillnad härleder sig icke från något grundlagens stadgande, utan är rent tillfällig; men om den än egde något större värde, ledande till ordning och reda i förvaltningen, så bör den dock upphöra, då det visar sig, att folkets dyrbaraste rättigheter till följd deraf komma att till deras vidd och beskaffenhet ifrågasättas. Det tillkommer likaledes Rikets Ständer, att icke utan behof framkalla stridigheter med konungamakten, och ehuru dess anspråk måste tillbakavisas, om dess målsmän söka att utvidga dem utöfver det af Grundlagen anvisade omfång, så är det dock vida bättre, att anledningarne till sådana stridigheter i möjligaste måtto undanröjas, särdeles då tvisten kan komma att afse grundpelarne för hela vår statsförfattning, beskattningsrätten. Då jag ledd af dessa åsigter icke anser lämpligt att nu utan särskild anledning föranleda till något Rikets Ständers yttrande, beträffande Ständernas rättighet till nedsättning af statsverkets ordinarie inkomster, har jag dock trott mig böra härmed framställa det vördsamma förslag, att Rikets Ständer till förekommande för framtiden af sådana stridigheter, som den ofvannämnde, måtte i statsregleringen intaga det bestämda förbehåll, att alla anslag, som vid denna riksdag för statsverkets behof beviljas utöfver dem, som i den nu gällande så kallade ordinarie statsregleringen äro fastställde, endast beviljas till nästa statsreglering med iakttagande derjemte af de inskränkningar eller förbehåll, som för särskildta fall i öfrigt kunna finnas nödige eller lämplige. Jag förutser visserligen att emot detta förslag kan invändas, det Ständerna genom dess antagande skulle indirect medgifva, att Konungens samtycke erfordras för minskning af de ordinarie inkomsterna, likasom för indragning af något nu på ordinarie Staten uppfördt anslag; men denna invändning förtjenar, i min tanke, icke särdeles afseende, enär Grundlagen till dess ordalydelse alltid måste gälla framför hvarje slutledning, vore den än härledd från sjelfva denna lag. Förlaget förnärmar således icke Ständernas lagliga rätt derföre, att det icke fordrar tillämpning deraf i vidare mohn, än som visat sig nödvändigt och kan ske, utan att framkalla indamålslösa tvister. Det kan dessutom för illfället vara af stor betydelse och inverkan, när K. Maj:ts proposition om Statsverkets oehof äskar betydliga förhöjningar i hvad som hittills innefattats under den ordinarie tatsregleringen, och de nya eller ökade anslag som till följd deraf kunna komma att deviljas, samtlige äro beräknade efter ett )enningevärde, som gällt någon kort tid och äl ännu gäller, men som måhända nästa sång Ständerna sammankomma, tillhör en örfluten tid. Endast denna möjlighet, för att cke säga sannolikhet, är tillräcklig för att rinna uppmärksamhet åt förslagets praktiska idor, då en förhöjning i penningevärdet ovifvelaktigt måste framkalla den strid, hvars örekommande är det väsendtliga målet med nin framställning.

20 november 1856, sida 2

Thumbnail