Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1856, sida 1

återvände lifligare och fullkomligare än någonsin i mitt minne. Jag kunde ej hämma de tårar, som våldsamt pressades ur mina ögon, ehuru jag önskade att med manlig styrka säga denna familj mitt farväl. Jag ville svara något, då sir Robert, som hitintills tegat, tog till ordet: — Min älskade vän, sade han, — jag har hitintills tegat och låtit de andra tala, ty jag visste, att jag ännu hade tid, och att min begäran hos er alltid skall finna ett öppet öra och välvilligt hjerta. — Tala, min bäste Graham! — Ack, min unge vän, hvad än ni gjort Percy och Ellinor, så är det dock egentligen jag, för hvilken ni gjort det mesta ... — Det är icke sannt, afbröt honom viscounten af Dunsdale. — Nej, fader, nej! ropade lady Ellinor. — Afbryten mig icke, mina barn! ... J veten ieke, hvad det är att till lifvet ... och till ett skönare lif ... återkalla en gammal man med grå hår och nästan kallnadt hjerta, som emotsåg ett sorgligt slut på ett längt lif. — Tyst, tyst! ropade jag; — nu är ordningen att afbryta er kommen till mig. — Nej, nej, ännu icke på länge! Icke heller ni får afbryta mig; jag ber er allvarligt att tillåta mig fortsätta. Ja, sir, ni allena har återgifvit mig detta lyckliga lif, i det ni återgaf mig en dotter och dottern en make. — Det har jag icke gjort ensam, utbrast jag. — Väl vet jag, att ni ensam icke fullbordat detta verk. Ingen menniska gör något godt allena; hon är blott verktyget i en högre magts hand ... Jag må derför, om ni så vill, hellre uttrycka mig så, att Han derofvan fullgjort det genom er. Nåväl, tillåt .