Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1856, sida 1

Jag kunde ej säga mer, ty tårar qväfde mina ord. — Nej, nej, sade nu Percy högtidligt, — om någon må våga att erbjuda honom något, så är det jag allena, ty jag är hans störste gäldenär ... men jag visste det förut ... han emottager det icke ... Men då du nu berört en punkt, som jag helst skulle lemnat oberörd, tvingar du mig att i detta ögonblick uppenbara hvad jag velat hålla hemligt för er alla ... Du förlåter mig, min vän, sade han till mig, i det han lade begge sina händer på mina skuldror och kärleksfullt blickade mig in i ögonen; — du förlåter mig, det vet jag. Att du här hos oss finner ett hem, närhelst du vill söka det, behölver jag icke säga dig. Derom talar jag icke för närvarande. Men det må du veta, att det dagligen skall vara min bön till Gud, att det goda, du gjort mig, måtte tillräknas dig derofvan. Allt det öfriga, som vi kunna göra för dig, är en småsak, hvarom det ej lönar mödan att tala; men jag är nu likväl tvungen dertill. Förlåt mig derför, min vän, om du, återkommen till ditt fädernesland och ditt hem, finner ett litet minne af mig, som ... som... Äfven Percy kunde ej säga mer ... han föll mig om halsen och hans hjerta klappade mot mitt. — Hvarpå syftar du? frågade jag. — Hvilket minne kan vara skönare än det, jag bär i min själ? — Det är sannt, Robert, men min skuld till dig är stor, och då ödet mot min vilja gifvit mig så mycket, så låt mig äfven meddela rågot deraf åt dig, min bror ... ty till broder har mitt hjerta utkorat dig. Lofva derför, att du skall betrakta det bref från mig, hvilket du skall finna i ditt hem, såsom ett uttryck af denna broderliga kärlek! (Forts.)