saliggörande, ett anspråk, som annars den katolska ensam förebär. Här äro nu föreslagna två grader af bestraffningar, och det saknas blott den tredje: att å båle orännas. Motionen kastar en skugga på den svenska statskyrkan, som om denna skulle ha uppgifvit hoppet att återföra de vilsefarande till fårahuset; den är äfven sringaktande mot allmänna opinionen och H. Mai:ts upplysta åsigter, hvilka, i trontalet uttalade, genljuda kring hela verlden, och den har till syfte att kring presterna centralisera all andlig verksamhet. Motionen innebure ett hugg, maättadt emot tanke-, taloch tryckfriheten. Tal. hade trott, att en ordets tjenare skulle betänkt sig två gånger, innan han framlagt ett dylikt förslag, som vore i rak motsats mot Frälsarens och apostlarnes tillvägagående, hvilket aldrig skedde med lagens tvång; och då han var af hjertat en hatare af all papism, prelatism och vidskepelse, samt han, då den religiösa frågan stode på sin spets, hade velat uttala sin mening, så hemstälde han, som vore rädd om konstitutionens helgd, huruvida motionen kunde få remitteras. Frih. Th. Cederström erinrade derom, att alla de i allmänna lagen och kyrkolagen införda, föråldrade stadganden i detta fall blifvit upphäfda genom tryckfrihetsförordningen. Motionen innebure ett samvetstvång och vore istrid med grundlag och all kristendom. Motionären har visserligen sagt sig vilja endast bekämpa villomeningar och stiida för ljus och sanning, men medlen, han valt, vore felaktiga. Trodde han sig vara en ny Paulus, så hade han misstagit sig; snarare vore han en påfve. Om han påstår, att kristendomen endast är till finnandes inom statskyrkans tränga former, så saknade detta påstående all grund. Trodde han sig vara en kristen, så skulle han ej kommit fram med band på den andliga utvecklingen. Talaren frågade, om det vore en riddersman värdigt att nu yrka förslag, som kunnat passa för 200 år tillbaka, icke nu sedan trosfrihet blifvit införd till och med i Turkiet. Motionen vore obefogad då K. M:t lofvat borttaga hindren för samvetsoch tankefriheten; vådlig, emedan den ger ett sidohugg åt grundlagen; och illfundig, emedan den under sken af kärlek till sanning och upplysning, befordrar den högsta intolerans, hvarföre talaren ej kunde annat än finna den vara en gradmätare på den gallsjuka han nämnt. Hr E 0. v. Knorring förklarade sig önska remiss af motionen, men ville ej bemöta de ord, som blitvit olämpligen begagnade. Talaren hänvisade på Danmark och norra delen af Sverge, der det andliga svärmeriet föranledt brott, ja till och med mord. Motionen åsyttar ett lagligt värn mot det oskick, som särdeles i norra orterna eger rum. Den vill endast att konsistorium, pastor och kyrkoråd må igenomse de skrifter, som skola kolporteras. Dessa kunna vara af särande beskaffenhet för sedligheten. Talaren erinrade, huru en politisk brochyr insmugglats i Slesvig under en falsk titel. Så kunde ske här. Ehuru talaren ej gillade ordalagen i motionen, så gillade han dock syftet, och hoppades att utskottet oväldiI gare och mera opartiskt samt utan hetta skulle behandla detsamma. (Talaren begagnade i sitt anförande ordet )sockennämd; men har sedermera rättat det till kyrkorad!.) Friherre v. Schulzenheim gillade ej straffbestämmelserna, men ansåg en kontroll nödig till följd af erfarenhet från den ort der talaren bor och der kolportörerna jemte det goda äfven spridt mycket ondt. Det är väl ej för mycket begärdt, att prestmannen får veta hvem som jemte honom utöfvar någon andlig verksamhet. Oblyga anspråk kunna med skäl sägas finnas hos dem, som utan kunskap vilja förkunna ordet. Det finnes förbud emot att hvem som helst får sälja läkemedel, som innehålla gifter. Dessa skrifter kunna innehålla andligt gift, och den väljande ej vara i stånd att urskilja det. Om straffbestämmelserna tagas bort, så trodde talaren att den, som vill ärligt arbeta, underkastar sig en så human föreskrift. Hr A. Ribbing förklarade sig vilja motionera upphäfvande af lagen af den 7 Mars 1855. Hr Tham ville ge tillbaka de råd han fått, och förklarade sig ej skola upphöra att kämpa med andans svärd; det verldsliga egde han icke. Bibelspräk, ryckta ur deras sammanhang, kunna användas till bevis för orimligheter. Talaren hade betänkt sig hundrade gånger och, endast på uppmaning från flera landsorter, framlagt motionen. I spetsen för en större församling, hade tal. hatt tillfälle att se de mörka sidorna, och huru mörkret och lögnen arbeta att i sin famn sluka alla. Tal. anförde exempel från flere häll. I Tyrolen hade 38 protestantiska familjer måst lemna sitt land: i Bern hade protestantiska fångar tvingats att sjelfva gräfva sina grafvar. Sådan var toleransen på andra ställen. Deremot är ingen kyrka så tolerant som den svenska: och tal. frågade hvarest de stora förföljelserna äro. Han skulle önskat borttaga straffbestämmelserna, men visste ej huru då målet skulle ernäs. Hr P. R. Tersmeden: Då den andlija verksamhet, som genom den förändrade redaktionen blifvit satt i stället för andliga skrifter, ej kunde uppenbara sig annat än i ord, tryckt eller uttaladt, ansåg tal. motionen i dess nuvarande skick egentligen åsyfta en inskränkning i talfriheten, hvilken åter redan vore mer än tillräckligt kringskuren genom konventikelplakatet, hvars dagar han hoppades nu snart vara räknade. Ville ej motsätta sig remiss af motionen, enär denna ej bokstafligen stode i strid med tryckfrihetslagen, ehuru möjligen innebärande ett kringgående af densamma, och under sådana förhållanden den dyrbara yttranderätten ej finge qväfvas. Ansäg motionen för öfrigt vara både för tidigt och för sent väckt. Förtidigt, emedan man kunnat afvakta den utlofvade kongl. propositionen, och måhända äfven tryckfrihetsförordningens föreslagna dislokation; för sent, emedan dess syf.en mera öfverensstämde med de åsigter, hvilka 1726 gjorde sig gällande, än med de sundare opinioner, som nu hunnit genomtränga tänkesätten. fir E. Hjerta fann remiss ej kunna vägras, sedan allt som rör tryckta skrifter, i ordalagen uteslutits ur motionen; men ansäg denna till syftningen icke dess mindre grundlagsvidrig. Uttrycket andlig verksamhet är så rlastiskt, att derunder kan förstås hvad som helst, och att göra all sådan för lekmän beroende af presterskapets tillåtelse vore en uppenbar inskränkning af grundlagen. Ville icke sätta motionärens goda afsigt i fråga, till och med utan att motionären behöft äberopa sina vakor och böner eller framvisa sina två finger på bibeln eller försäkra att han icke skall sticka sanningens svärd i skidone — vackra retoriska figurer, som må lemnas i sitt vär-I