Riksdagen, Ridd. och Adeln. Den i går omnämnda lifliga debatten rörande Hofpredikanten W. Thams motion återgifves här i sin helhet, efter A. B:s referat. Debatten är i mer än ett hänseende ganska pikant. Hr Tham, hvilken, såvidt vi känna, är den ende prosten på Riddarhuset, fick sig en lämplig undervisning från flera bål, af de profane lekmännen, om hvad kristendomens anda och bud innebära och lära. Lyckligtvis kommo honom till slut 2:ne stånds(icke yrkes-) bröder tillhjelp, af hvilka den ene var Frih. David v. Schultzenheim, som utan tvifvel är en god och passande kämpe för statskyrkan. Då hr Thams motion, sådan den förut var redigerad, hade det lilla felet, att komma i strid med Tryckfrihets-förordningen, hade han nu såtillvida förbättrat densamma, att han yrkade: om kolportör, missionär eller annan person utöfvar någon andlig verksamhet, utan att af pastor och kyrkoråd hafva dertill erhållit tillstånd, han måtte straffas enligt Kongl. Förordningen af d. 7 Mars 1855 (Sakramental-lagen). Grefve Liljencrantz önskade att de förvillelser, som möjligen genom kolportörers verksamhet uppkommit, måtte rättas; men erinrade att, då man ville åstadkomma ett godt, man ej må begagna ett sådant medel, att motsatsen deraf uppkommer. Ett är att vilja bekämpa villfarelser: ett annat är att dertill använda obehöriga och förderfliga medel. Gud sjelf har sagt: Låter ogräset jemte hvetet växa till skördetiden, på det att icke, om det ena uppryckes, det andra må på samma gång uppryckas. Af historien se vi att, om den andliga utvecklingen hämmas, om striden emellan sanningen och lögnen förhindras, deraf uppkomma andligt mörker och förtryck. Talaren gjorde härefter en teckning af de flera länder, som låge under prestväldet, och fann motionen i en lycklig stund framkommen samt vara en älsklig förelöpare till den proposition, som konungen i sitt throntal så högsinnadt lofvat framlägga till förändring af stadgandena rörande religionsfriheten. Han hade hoppats att motionären skulle hafva förmått lösgöra sig från de tyngsta bojorna af hierarkiskt förtryck, men hade häruti misstagit sig, och kunde ej häruti se annat än oblyga anspråk att vilja ordna all andlig verksamhet under presterna, och ett tvångsmedel att dermed binda menniskoanden på det andliga området. Motionären bade förklarat sig med fullt lugn öfverlemna motionen åt lagutskottet, och tal. betviflade ej. att der skulle finnas de, som med öppna armar skulle mottaga barnet. Men det skulle derifrån ut igen i verlden, och komme det i samma ruskiga skepnad tillbaka, så vore han öfvertygad, att det skulle utstötas ur det samqväm, der det blifvit väckt. Denna rekommendation anhöll tal. måtte få ätfölja remissen. Friherre Th. Cederström motsatte sig remiss, emedan motionen äfven i sitt förändrade skick tydligen vore stridande mot 1 H 12 mom. af tryckfrihe.sförordningen, enligt hvilket intet hinder flunes att sjelf eller genom andra sälja skriiter, och således icke något äläggande att inge någon förteckning derå får ega rum. Detta vore ett vädligt ingrepp i nämde förordning. Motionen vore obefogad till innehäll, vådlig och illfundig till syfte, samt en gradmätare på den gallsjuka, som hos visst folk är rådande öfver K. M:ts i throntalet uttalade löfte. Hr Tham förvånades öfver att en man med så andliga tänkesätt, som grefve Liljenerantz, kunde yttra, att Gud utsått ogräset bland hvetet; och förklarade, att motionen tillåter sjelfpröfning, men vill utestänga dem, som utan en sådan vilja påtruga andra sin öfvertygelse. Enligt gällande kyrkooch allmän lag tillåtes ingen att utan vederbörlig pröfning utöfva någon andlig verksamhet. Motionen åsyftade att stalla under pastorsoch kyrkoråds kontroll dem, hvilka framträda såsom sjelfgjorda lärare. Den halfskymning, som. är rådande, härledde sig af den jesuitism. som älskar att verka i mörkret, mot hvilken det embete, som motionären utöfvar, ålade honom att öppet uppträda, och hvilket kall han icke skulle sky. Vill man ej arbeta i mörkret, utan öppet, så skulle ett åläggande att uppge en förteckning på de böcker, man önskade spridda, anses mycket mildt. Funnes någon gallsjuka, så vore det hos papismen. Då motionen vore riktad mot inre missionärer och kolportörer med andlig verksamhet, så vore talaren fullt lugn i afseende på beviljandet af remiss. Grefve Liljencrante visste ej, om på motionären kunde lämpas språket: ymed seende ögon se de intet, och med hörande öron höra de icke, men förklarade sig ej hafva haft det honom tillagda yttrandet, att Gud utsått og äset. Hr 4. Ribbing opponerade sig mot orden: Vi och vårt? i motionen, för så vidt dermed skulle uttryc kas deras mening, som vore samlade på detta rum, och frånsade sig för sin del allt slags ansvar härutinnan. Talaren vände sig derpå med sina anmärkningar mot det föreslagna straffet enligt lagen af den 7 Mars 1855, denna sakramentallag, som inneburit sitt eget straff deruti att icke hafva blifvit tillämpad. Tal. vore ej så lugn, som motionären, fär hohandlingon 3; ntalattoete detta utskatt on