täder och byar oupphörligt förekommande nålskjutningarne. Och dessa 212,000 man tå icke, såsom Rysslands, Österrikes m. fl. staters armeer, till en del blott på pappeet, utan kunna på otroligt kort tid, utan )räk och stora omkostnader, stå under falorna. Att de ej äro dimgestalter, ämnade utt figurera i Almanach de Gotha och skrämma främmande folks inbillning, derom blifver man lätt öfvertygad; auktoriteterna behöfva blott (såsom nu sednast i Neufchateler-afären) låta trumman gå i några byar, för att nom några timmar hafva ett par tusen man med gevär i hand, packning och matsäck på ryggen, stående i ordnade leder under tillräckligt befäl. Redan 1838, då ett anfall från Frankrike befarades, uppställde endast det lilla Geneve inom några dagar en välbeväpnad, välorganiserad trupp at 6664 man och Waadtland nngefär lika mycket. Detta må tjena som exempel. Och att Schweiz kligsstyrka, som mer än någon annan består af vapenkunniga, härdade och starke män, icke heller eftergifver de bäst dresserade stående härarne i militäriska evolutioner och manövrer, som fordra tid att inöfva, derom hafva vi läst franska och tyska officerares vittnesbörd, hvilka nyligen bevistade en större fältmanöver i Schweiz. Och ännu mer: schweiziska statsförbundet, hvars utgiftor för år 1857 i Almanach de Gotha anslås till omkring 11 millioner Rdr svensktriksmynt) (jemför härmed Sveriges eller Danmarks!) under det dess disponibla medel öfverstiga 125 millioner franes, har råd att i nödfall på en gång uppställa och underhålla samtliga sina stridskrafter till landets försvar, utan att ett års fälttåg skulle kosta det mera, än det skulle kosta Preussen att skicka 50,000 man mot Neufchatel. En sådan preussisk korps vore dock otillräcklig att hålla de närmaste kantonernas stridskrafter stången. Vi ville se kung Fredrik Wilhelms mycket trogna, men också mycket slöa och styfbenta Pomrare bland Alpernas otillgängliga defiler i strid med de intelligente, vige, med studsaren likasom med sin terräng förtrogne bergsboarne — eller rättare: vi vilja helst slippa se det för de hederlige Pomrarnes egen skull. Förbundsrådet är den högsta militära auktoriteten. Staben består af ett visst antal öfverstar och öfverstelöjtnanter (högre titlar bestås ej i fredstid), ur hvilket förbundsrådet i händelse af uppbåd väljer en befälhafvare för hvarje korps på 24,000 man, hvilken befälhafvare då får namnet general. Detta torde vara mera naturligt, om också mindre ståtligt än i vissa monarkiska länder, der man har en generalsperson, om icke slere, för hvarje regemente. För undervisningen i specialvapnen: artilleri, geni och kavalleri, sörjer förbundsrådet, och hela Schweiz är för detta ändamål deladt i militärdistrikter och vapenplatser. Vidare åligger det centralregeringen att bilda instruktörer för de öfriga vapenslagen och sörja för den högre militära undervisningen, för hvars drifvande en skola finnes i Thun. Under befäl af en stabsofficer räcker undervisningen här 8 veckor årligen. Årligen eller hvartannat år hållas i bestämda delar af landet 14 dagars öfningsläger för 3—4,000 man, och dessutom åligger det kantonerna att enligt ett af centralregeringen faststäldt reglemente sörja för sina rekryters öfning. Enär i fredstid sold blott betalas under dessa öfningstider, kräfver schweiziska landtförsvaret obetydliga statsanslag. Huru olika här mot andra länder, der i den djupaste freden armåeerna sluka tredjedelen, hälften eller mera af samtliga statsinkomsterna, för att ej tala om den nationalförlust, som uppstår derigenom, att hundratusental af de kraftigaste armarne ryckas från näringarne till — exereisen, till kasernlifvets styggelser och till hospitalen! Men huru är det möjligt, att Schweiz väldiga stridskrafter kunna utmärka sig för tukt och ordning, vapenvana och sammanhållning, då staten för dem anslagit så korta öfningstider? Svaret är detta: Då Schweizerynglingen inträder i armen, är han vanligtvis redan fullbildad soldat. Och huru är detta åter möjligt? Genom förberedande öfningar. Staten har uppmuntrat den folket medfödda hågen för kroppsoch vapenöfningar. Denna håg har härigenom utbildats till ett framstående drag i nationalkarakteren. Kroppsöfningarne hafva blifvit ett nationelt behof (ädlare än sådane nationella behof som bränvinet, eller huru?), och vapenlekarne ett folknöje. Se här de frivilliga institutioner, genom hvilka Schweizaren utbildas till en frisk medborgare och förträfflig soldat: 1) Vapenöfningar och gymnastik i skolorna. 1 Cahwnis har man nn farmligan allmänt kamRn at fn — — 80 (TO