Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1856, sida 1

Den vansinnige srån S:t James. (orversättning från tyskan.) (Forts. fr. föreg. N:r.) Denne bugade sig vördnadsfullt för lady Dunsdale och hennes far, men fortfor derefter, vänd till Percy: — Mylord, jag tror visserligen, att det närvarande för er har större behag än det förflutna och derigenom undanskymmer detta sednare. Men mig hitkallade detta förflutna, och innan jag lättat mitt hjerta derifrån, kan och bör jag icke öfverlemna mig åt det närvarande. Tillat mig derför att till Ers Herrlighet fram tälla följande fråga: uttalar ni ert skyldig eller oskyldig öfver mig. — Om jag också engång i en bitter stund var frestad att påbörda er någon skuld ... och huru kunde Jag annat? ... så har denne oskattbare vän, som lärde känna mig i S:t James, afplänat denna skuld, ty han lät mig skåda edra åtgöranden i afseende på min person i ett annat och bättre ljus... Och hvad mig nu beträffar, är jag så fullkomligt övertygad om riktigheten af hans åsigt, att jag helsar er välkommen såsom en vän hit i min faders slott ... Är denna förklaring tillräcklig, eller önskar ni mera? — Mylord, jag ... jag kan icke i ord uttrycka min tacksamhet. Det ligger något mellan oss, som skall förena oss, sålänge vi lefva ... å er sida den ädelmodiga förlåtelsen, å min en aldrig fullkomligt nedtystad förebråelse . . . Nej, vi skola aldrig, kunna