Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1856, sida 2

Percy lyfte sin blick mot himmelen, sammanknäppte händerna och sade: — Store Gud! jag rår ejå derför. — Det kommer nu endast derpå an att bevara honom från all möjlig skada, fortfor sir John. — Det vore derför bäst, om ni kunde skaffa honom ständig läkaretillsyn. Då Percy syntes oroad af dessa ord, tillade sir John: — Ni behöfver dock icke skicka honom till London; det skulle väcka för mycket uppseende. Verlden behöfver ingenting veta härom. — Hvad menar ni, sir? IIvart vill ni låta föra honom? — Ännu en gång rent ut sagdt: jag vet ingen tystare ort än S:t James ... — Håll, sir, håll! Icke ett ord mer derom! Skulle detta vara en vedergällning? Hellre vill jag ensam innesluta mig i en mörk kammare, hålla hans händer i mina och intvinga i honom hvarje beta bröd, än jag tillåter detta! Dessa ord uttalades med sådan bestämdhet och beledsagades af så uttrycksfulla åtbörder, att ingen tvekan kunde råda derom, att Percy härmed kungjort sin oföränderliga vilja. Sir Jobn häftade en af sina hemlighetsfullaste, mest genomträngande blickar på viscounten af Dunsdale. Det var, som om han med denna blick velat intaänga i naturens innersta rike och sökt lösningen af någon bland de hemlighetsfulla, evigt mörka gåtor, som den tänkande menniskan ständigt söker aflocka naturen, ehuru oftast förgäfves. — Det är godt, mylord, sade han slutligen med mild röst, — det är godt ... jag har ingenting mer att säga er. Jag ser, att det gifves en Vedergällning ... der ofvan öfver oss ... men att det äfven