Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1856, sida 2

orden klingade i hans öron. Derefter sjönk han tillbaka i sitt apathiska tillstånd. — Jag måste använda ett kraftigare medel, för att väcka hans slappa, irrande själ, sade sir John till mig. — Passa nu på! ... Mortimer! ropade han i en så skarp, så oefterhärmligt genomträngande ton, att ordet likasom skar mig i själen. Markisen spratt till ... hans underläpp darrade, ehuru knappt märkbart, och hans ögon fästes med ett förskräckt uttryck på läkaren, som nu ryckte honom. närmare. — Ar ... han... der? stammade markisen med en hes hviskning. — Han kommer, svarade sir John i samma skarpa ton. — O, släpp icke in honom ... han skall döda mig ... Gift ... gilt! ... Mpn jag äter och dricker ingenting mer ... — Aha, sade sir John till mig, — det är en ny fix id. Nu måste vi bemöda oss att ej låta honom dö af hunger. Vi stannade ungefär en timma hos den sjuke, under hvilken tid sir John hann tillräckligt öfvertyga sig om hans tillstånd. Derefter gingo vi till Percy, som vi funno i orolig väntan. Hans blick hängde forskande vid sir Johns läppar, när vi stego in. — Min dyre sir John, sade han, — finnes något hopp? — Rent ut sagdt, mylord: intet! — Intet? — Alldeles intet. Ni är en mar ch lar jag sanningen utan omsvep. — Men gifves då intet medel an räd — Rädda honom? Nej, mylord detär.