Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1856, sida 2

snart, genom att genast taga saken från sin rätta sida. — Gentlemän. sade han, — jag bekänner, att jag inför er alla och tfrumför allt inför myiord Percy befinner mig i en pinsam ställning ... Jag döljer det ej för mig sjelf. men det kan ej vara annorledes, och jag måste fiona mig deruti. Mylord. ni skickade mig ett bud och inbjöd mig vänskapligt att komma till ert gods i Dunsdale. I hvilka betraktelser och öfverlärggningar detta bud träffade oss vill jag lemna oberördt. Blott så mycket tillåter jaz mig anmärka, att jag genast tog posthästar och begaf mig på väg till Dunsdale. Men jag träffade er icke derstädes; jag fick veta, att ni sannolikt vore här... och nu kommer jag äfven hit. Mylord, jag hoppas, det jag ej kommit för sent, att gifva er den upprättelse, ni af mig kan fordra. Om jag i edra ögon synes straffbar, får jag ej beklaga mig deröfver. Emellertid fordrar min ära, att jag för er uttrycker min bedröfvelse öfver allt... allt det förflutna ... och tager er ädelmodiga förlåtelse i anspråk för mig och de mina. — Min käre m:r Elliotson, sade Percy vänligt, — det gläder mig, att ni så snart uppfyllt min begäran; jag längtade efter ert besök, men väntade det ej så snart. Men då jag icke bjudit er hit, för att med mig åter genomlefsa det sorgliga förflutna, utan lefva i det närvarande, sådant det är, så tillåt mig, att jag här gör er bekant med tvenne kära anförvandter . . . detta är min hustru och detta min svärfar sir Robert Graham . . . och denne herre är min vän, m:r Elliotson, tillade Percy, i det han vände sig till sir Robert och Ellinor och pekade på direktören. (Forts.)