Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1856, sida 2

ännu finnes menniskor, som äro ädla och stora nog att vara denna Voedergällning värdiga. Jag tackar er. Ni har vid slutet af mitt lif gifvit mig en vigtig, för tanke och hjerta dyrbar lärdom om detta lifs inre natur ... det gör mig nu ondt, att jag så snart måste skiljas derifrån ... Låt framköra min vagn! — Huru, sir John, vill ni redan lemna oss? — Ja, jag kom hit för er herr faders skull ... tyvärr kan jag icke mer hjelpa honom. Jag trodde mig kunna blifva nyttig för er, mylord; men det är tvertom jag sjelf, som dragit fördel af denna min sista resa ... Jag måste resa. Sir Johns vilja var nu, såsom alltid, oböjlig. Tvenne timmar derefter återvände han till London, sedan han samtalat med mig om lord Seymours behandling. Då hans vagn försvunnit i skogens skugga, kom från den motsatta sidan en annan, som likaledes drogs af fyra hästar. Vi betraktade den ej utan nyfikenhet, emedan vi ej kunde ana hvem det var, som hade si brådtom att infinna sig i sorgehuset. Men buru förvånade blefvo vi icke, då vi sågo mr Elliotson, direktören i S:t James, stiga ur vagnen och med skyndsamma steg närma sig oss! Hans utseende var ej fritt från förlägenhet, men hans hållning säker och fast, då han djupt och aktningsfullt bugade för Percy. Men innan han hunnit säga ett ord, gick denne honom till mötes och ropade: — Det var en förträfflig tanke af er, mr Elliotson! Stig närmare, stig närmare! Och fattande honom under armen förde han honom utan vidare omständigheter in i det rum, der sir Robert och Ellinor befunno sig. Jag tilstår, att den gode mr Elliotson ej befann sig i en angenäm ställning, men han förbättrade den