Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1856, sida 1

GCF —— ——— — Den vaminnige från S:t James. (Ofversättning från tyskan.) (Forts. fr. föreg. N:r.) Men Mortimer svarade icke . . hans händer drogos krampaktigt tillsammans och hans ögon rullade glasartade i sina ögongropar. — Mortimer, min bror! ropade Percy, — hvad vill du af mig? Arfvot ... tag det, tag det! jag vill ej hafva det, om du derigenom kan blifva lycklig. Men Mortimer svarade ej ... han hörde icke Percys ord. Tillbakakastad genom den trogne hundens oväntade och våldsamma angrepp, hade han fallit på sin egen dolk, hvars klinga satt djupt inne i hans högra sida. Blott en suck, ett andedrag ... och den förtviflade varelsen, Pereys broder, markisens af Scymour son, låg, ett lik, på goltvet. Vi stodo förfärade ... vira bliekar irrade från hvarandra till liket. Ingen visste ännu, huru secnen börjat, ingen huru den slutat. — Det var Gud och hans allsmägtiga hand! sade sir Robert Graham djupt skakad. Ditkallade af larmet instörtade nu betjenterne i rummet ... Perey tillslöt gardinerna framför sängen, i hvilken Ellinor ännu, halft medvetslös, låg på sina knän. Derefter gaf han befallning att utbära Mortimers lik. För denua natt var naturligtvis vår hvila störd, och när de första bleka morgonstrålarne inträngde