Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1856, sida 1

och tillika af en art, som nödvändigt måste vara sällspord i våra dagar. Jag skulle knappt tro det, om icke ni sagt mig det och jag ej säge bevisen framför mig. Men likväl är mig allt klart: jag igenkänner den menskige anden i dess djup och dess höjder, och detta är åter ett utbrott af denna evigt rastlösa, den sedliga verlden undergräfvande vulkanen ... Visserligen förvånar jag mig icke derötver, ty om ni, min unge vän, vore lika gammal som jag, skulle äfven nl icke undra öfver något, som denne engel eller djefvul till menniskosjäl ... ty endera är den alltid mer eller mindre . .. tillvägabringar; man kan af den vänta allt. Derefter begåfvo vi oss till markisens rum. Tvenne pålitlige tjenare bevakade honom, ty han hade flera gånger förrådt sin afsigt att göra sig sjelf något ondt, i det han velat störta sig i den eld, som brann i hans kamin. Såsom vanligt funno vi honom i hans länstol, men han var knappt igenkänlig ... Blekt, magert och aftärdt hade hans ansigte förut varit, rädda och ängsliga hade hans ögon alltid blickat; men nu voro hans anletsdrag alldeleg förvridna och vittnade om den yttersta grad af vansinne. Vi stego in, och sir John satte sig på en stol midtemot markisen, på ungefär två stegs afstånd från denne. Ingenting förrådde, att denne gaf akt på det, som föregick omkring honom. Sir John helsade, men markisen besvarade ej helsningen med det minsta tecken. — God morgon, mylord, sade sir John med den höga och skarpa ton, sow han så väl visste använda, då han ha skgtra med sådana olyckliga. Markis vände sin slocknade blick på talaren, men blott. för ett ögonblick, så länge de uttalade