Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1856, sida 1

deltagande, uppmärksam blick; ty han märkte genast. att Percy och tjenstfolket voro klädda i sorgekläder. — Har jag således kommit för sent, mylord? var hans första fråga. — Och sedan slaget skett, måste jag dock erfara er familjs sorgliga historia? ... God dag, lille Job! — N.J. sir John, svarade Percy, räckte gubben sin arm och ledde honom uppför de återstående trappstegen. Ni har ej kommit för sent. Ni finner 038 snarare i dubbel sorg öfver en skickelse, som redan nätt sitt slut, och en annan, Bom är slutet nära. Jag sörjer min brors död, och ni är hitkallad för att besöka min sjuke fader. — Jag får då i dubbelt hänseende uttrycka mitt medlidande, sade sir John och sänkte sitt vördnadsvärda hufvud. Efter dessa korta helsningar förde vi den välkomne gästen till en kammare, som var försedd med allt nödvändigt för hans beqvämlighet. Men mig var det åter förbehållet att meddela min gamle vän de upplysningar, saken kräfde, och berätta de händelser, Ull hvilka jag på Cod ington-IIall varit vittnn. Detta gjorde jag ock, så snart sir Robert och viscounten lemnat rummet. Sir John åbörde uppmärksamt den långa berättelSen, utan att en enda gång afbryta mig; endast då jag kom till m:r Sidney och upplyste honom, att denne var samme person som viscounten af Dunsdale, ropade han: — Åh, är det möjligt! Det anade jag icke. När jag slutat min berättelse, betraktade mig sir John tigande och skakade hufvudet. — Ja, det är en hemlighet, sade han i en sorgsnare ton och med ett mer nedslaget utscende, än jag nägonsin förut iakttagit hos honom, — det är en hemlighet, som förtjenar bevaras såsom sådan