Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1856, sida 1

Jag gisk åter till dörren, lyssnade ännu en gång och hörde tydligt jemte krafsandet det vädrande ljud, som är hunden eget. Sakta, för att icke störa någon, öppnade jag. Det var Othello, som gjorde mig ett besök. Men ehuru han, likasom till tack, viftade med svansen, underlät han för öfrigt alla sina vanliga glädjeoch vänskapsbetygelser: ban knappast lyfte hufvudet mot mig. Smygande som en katt gick han med sänkt hutvud flera gånger kring rummet, vädrade här och der och lade sig slutligen framför den dörr, ledde till Pereys rum. Jag böjde mig ner, smekte honom oed hviskade: — Du goda, trogna djur! Men hunden aktade icke på min smekning; hans ögon voro oafbrutet riktade på dörren, likasom om han väntat, att Percy skulle visa sig i denna. Dock förekom mtg detta icke besynnerligt, ty vår bekantskap hade ju ej varit så längvarigMedan jag tänkte på detta eller något dylikt, steg hunden plötsligt upp, spetsade öronen och piskade rygg och sidor med sin stora yfviga svans. Nu blef jag uppmärksammare och vände likaledes min uppiakttagande åt samma håll. . I Hvad är på tärde derinne? tänkte jag för mig sjelf. Då reste sig Othello på bakfötterna och lade sakta framtassarne på dörren. I denna ställning var han så stor som en fullvuxen menniska. Men ännu förhöll han sig tyst; jag märkte blott, att han då och då uppgaf ett ytterst svagt klagande ljud, som verkligen uppfyllde mig med farhågor. — Othello, sade jag halfhögt, — hvad vill du? Hunden tycktes e höra mig . . . nu började han murra ... det förekom mig, som har skarp hörsel, som om jag i bredvidliggande rum förnumme ett som