Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1856, sida 1

— — Å —— — nininimnm:qg re hos er.. jag hoppas dock, att ingen fara är förhanden. Vi utbytte handtryckningar, och jag gick . . gick ännu en gång till det gamla Codrington-Hall, hvars grå murar syntes mig lika kalla och ogästvänliga som förra gången. Ingen menniska var att se; ovädret höll dem inom fyra väggar. Jag närmade mig inkörsporten och ringde på klockan, hvars dofva toner genhödo i det gamla slottet. Solen var nu nedgången, och natten nalkades med ilande steg. Samme tjenare, som vid mitt första korta besök på Codringion-Hall gaf mig ett så snäsigt besked, att markisen rest till London, öppnade äfven nu porten. — Hvem ringer så förbannadt? skrek han. — Vet man icke, att Hans Herrlighet icke tål buller? Ila! .. och han for tillbaka, då han såg mitt ansigte, som hitintills varit doldt genom min hatt och uppslagne kappkrage. — Hvarför blir ni rädd? frågade jag. — Ar ni icke den herre, som nyligen .. för några veckor sedan ... 7 — Densamme. — Och som bad mig helsa frän St. James? — Jovisst, jag är densamme. Hvar ill denna fråga? — Jo, sir, jag får tacka er . jag framförde helsningen ganska riktigt . . . och den inbringade mig ett kok stryk ... — Stryk? Af hvem? — Af hvem annan än sir Mortimer! — Men hvarför? — Ja, hvad vet jag! Sir Mortimer skrek: du ljuger, du ljuger! Du har sett ett spöke . . det är icke