Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1856, sida 1

den för de olyckor, som under fyra långa är kommit öfver så många menniskors hufvuden. Hade vi således d3 anledning nog att med tystnad och dystra känslor helsa denna nejd? Vi kommo närmare Codrington-Hall; hvarje träd, hvarje buske, som skakades af den hvinande vinden, hviskade om de förbrytelser, som här blifvit förörfvade; hvarje steg förde oss närmare det ställe, der så många suckar utpressats, så många tårar flutit. Knappt voro dessa afiorkade, förrän detta ställe erinrade oss, att det kunde framkalla nya. Först nu bemärkte vi, att det ej var en klar och vacker Söndag, hvars luft vi andades. För första gången hörde vi nu tydligt vindens tjut, braket af afblåsta grenar, prasslandet af de fallande lötven .. det blef plötsligt viuter i våra hjertan. Ellinor tryckte sig närmare intill Percy; Percys öga skad de dystert in i skogen, på hans panna låg ett moln, förebudet till den i hans bröst annalkande stormen. Sir Robert Graham var i högsta spänning, Jag sjelf i rädd väntan på hvad komma skulle. Nu stannade vagnen. Vi stego ur: endest Elinor blef qvarsittande i vagnen, vid hvars dörr Phillipps ställde sig som vakt. Och sel! der stodo vi framtör det öde skogshuset med dess begge sidotorn; ännu voro, likasom förut, dess dörrar och fönsterluckor stängde, men ymnigare gräs och mossa frodades nu på dess tröskel, som så lång tid ej varit trampad at en menniska. Ingen vänlig rökpelare uppsteg ur dess förfallne skorsten, intet ljud förrådde lif inom dess kalla murar. Dot var mörkt och kallt, inom och utom. (Forts )