Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1856, sida 1

skaran tindrade öfver vara hufvunen. Mitt hufvud började svindla .. jag längtade att få slut på denna äfventyrliga färd. Jag säg på Phillipps .. han teg, men pekade med handen på bröstet, såsom om han velat säga, att den häftiga ridten äfven angrep honom. Länge hade jag ej kunnat fortsätta densamma; lyckligtvis nalkades vi nu målet för vår färd. Vi jagade nu öfver en vidsträckt, något vågformig slätt, genom hvilken en liten back slingrade sig. Framför oss låg en kulle; jag längtade ditupp, ty nejden föreföll mig bekant, ehuru jag ej sett den från denna sidan. — Känner ni denna trakt, Robert? ropade Percy, vändande sig till mig. — Ja, svarade jag så högt jag kunde. — Hvart går vägen? Till höger eller venster? — Rakt fram, uppför kullen ... men häll der! ropade jag. Han nådde kullens topp och stannade. Vi följde efter. Uppkomne sprungo vi alla tre af våra flämtande hästar. Jag såg mig omkring, och mitt hjerta klappade vid äsynen af den nejd, som utbredde sig framför OSS. — Hvar äro vi? frågade Percy. — Vänta ... straxt ... jag måste först se mig omkring. Midtemot den höjd, der vi stannat, låg en lika hög kulle som den, på hvilken vi befunno oss. Till höger var en temligen vidsträckt, förtjusande dal, i hvars djup man säg ett ensamt hus med gröna fönsterramar. Bakom detta låg en större byggning bredvid en liten skogsdunge . . . Läsare, vet du, hvar vi voro?