Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1856, sida 1

git sin plats, eftersom jag först nu upptäckte honom. Jag gjorde Phillipps och derefter äfven Perey uppmärksamme på förhållandet. — Om han hade haft en hund med sig, skulle jag trott, att det vore Bob, sade jag. — Så sannt jag lefver, har han verkligen en hund med sig! ropade Phillipps. — Nå, då är det också han! Han tyckes betrakta oss likasom vi honom? — Ja, det måste vara min gosse och Othello Namnet Othello väckte Percy ur hans betraktelser. Han lyssnade; vi visade honom ännu en gång ryttaren och hunden, och meddelade honom våra gissningar. — Så synes mig äfven, — sade han, — men var tyst! jag vill se, om Othello igenkänner mig. Han lade två fingrar på munnen, och nu hörde man en langdragen beständigt mer skärande hvissling, hvars genomträngande ljud måste hörts på betydligt afständ. Men knappt bortdog detta ljud i fjerran, förrän vi hörde ett afbrutet tjut ... hunden störtade ögonblickligt fram emot oss, och en half minut derefter var den hos oss. Munter som en ung gosse sprang Percy mot hunden och ropade: — Hollah, Othello, hollah! ? Ack, hvem kan beskrifva denna scen! På ett atstånd af omkring tolf steg från Percy stannade det trogna djuret, piskade sig på sidorna med sit svans och lät höra sina vanliga nästoner, säsom om det velat öfvertyga sig om sin herres äkthet. Men detta varade blott ett ögonblick. Utstötande ett alldeÅ Cdomict ljud sprang han fram till den herre,