Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1856, sida 1

Ja, vi hade nått vårt mål, och klockan var icke mer än nio. Ack, jag såg ett vänligt ljus skimra mot oss från dalen ... Jag kände fönstret: det var det rum, i hvilket Ellinor legat sjuk ... hon satt väl nu derinne med sin fader . . . hon vantade oss måhända ... ja, helt säkert, hon väntade oss ... honom, ville jag säga . . . ty hon väntade ju hvarje dag, hvarje timme, hvarje ögonbliek ! Och det rätta ögonblicket var nära. Han, Percy, var ej långt borta; sade henne ej detta hennes eget anande hjerta? — Nå, frågade Percy otålig, — är ni färdig med er undersökning ? Hafva vi ännu en lång väg? Känner ni denna trakt? — Ja, min vän, svarade jag och lade handen på hans skuldra, — jag känner den. Han betraktade mig förundrad och öfverraskad. — Ni darrar ... hvad vill det säga? Äro vi framme ? Jag nickade. — Äro vi framme? ropade han. — Ja, svarade jag, — Gud har velat det så. — Hvar .. hvar är hon? utbrast han; — kanske derborta? Och jag pekade på det lilla fredliga huset, der man just nu såg liuset röra sig från det ena fönstret till det andra. — 0, min Gud! ropade Percy och sjönk på knä. I detta ögonblick såg jag händelsevis bort åt deti kulle, som låg midtemot oss . . . och nu, likasom förra gången, såg jag en person till häst på toppen af densamma. Han måste emellertid helt nyss inta