Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1856, sida 1

tens vagn. Nu stannade vi, korgen öppnades och Percy hoppade ut; jag hade stigit at hästen och hjelpte honom dervid. Midt på vägen föll han mig och Phillipps om halsen. Derefter gingo vi fram till vagnen. I detta ögonblick blef det något klarare, och churu månen ej var synbar genom den dystra molnslöja, som betäckte himmelen, visste vi dock, att den gått upp, för att sprida åtminstone något ljus öfver vår mörka väg. Men denna väg, så dunkel den än måtte varg, hade för oss förlorat sitt mörker: det var dag inom oss, och för dess glänsande ljus måste tillochmed skuggorna at en engelsk höstnatt vika. — Här är jag, ropade viscounten till sina tjenare, då han kommit dem närmare. Desse kunde ej glömma, att de voro Engelsmän, utan helsade sin så länge saknade herre mcd väldiga hurrarop. Bravour betäcktes nu med ett täcke, och en at betjen erna tog hans betsel och lät honom trafva bredvid sin häst. För öfrigt vexlades icke ett ord. Sedan alla suttit upp, Phillipps flyttat bagaget till viscontens resvagn, frånspäudt sina hundar och stjelpt sin lilla tomma vagn i diket, stego vi tre in. — Låt gå i skarpt traf, tills det blir dag, ropade viscounten till förridarne; — J kännen vägen. Framat! — Detta var vår så länge förberedda flykt från S:t James! — —