Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1856, sida 1

Straxt derefter öppnades ett fönster, och väktaren stack ut hufvudet. — Aha, är det ni, sir, utbrast han; — vänta ett ögonblick! Jag vill taga pelsen på mig. Det är en fördömdt kall natt. — Ni vill således resa i natt, sir, fortfor han, sedan hän kommit ut; — och det fastän vädret är så ohyggligt. De stackars hundarne ... — Lås genas upp, sade jag; — ni blir annars genomvåt. Ilär har ni för ert besvär. Jag räckte honom en guinc, som jag för detta ändamål haft i beredskap. — Tack, tack, sir! Lycklig resa! — Adjö, sade Phillipps skrattande. — Helsa herr direktörn från mig och tacka honom ä mina vägnar, för att han så ostördt låter mig resa med mitt kontraband. — Hvad för ett kontraband? — Det skall han sjelf säga dig, om du i morgon frågar honom derefter. — Det skall jag göra. Jag önskar dig en lycklig resa, hundkusk! — Och jag dig en angenäm morgon, då du rapporterar. God natt, god natt! Först nu andades jag fritt ... svetten droppade från min panna, fastän det var ingenting mindre än varmt. Vi höllo ännu ett ögonblick, medan Phillipps satte sig upp på sin vagn; derefter klatschade han på hundarne, och det bar af, allt hvad djuren kunde springa, uppför den lilla höjden. — Tio minuter i den farten och vi ha en god mil bakom oss, ropade Phillipps. Vi uppnådde snart toppen af kullen: derefter gick det ännu hastigare nedför berget. Efter nya tio minuters förlopp sågo vi ljus framför oss på vägen. Vi kommo närmare; det var lanternorna på viscoun