existerar emellan Vestmakterna, all UTM 1111) U1 det vacklande, osäkra tillstånd, hvari Europa befinner gig efter den olyckliga vapenhvilan i je Paris, ty något annat namn förtjenar svärligen detta hastoch lappverk. Det märkligaste deraf meddelas här nedan och lyder som följer: Sedan freden blifvit slutad, gör Ryssland allt för att inbilla Europa att det utträdt ur kriget på fullkomligt lika fot med de andra krigförande makterna. För att undgå ett förnyande af fientligheterna, öfvertalte det de allierade att lemna vissa punkter oafgjorda under förbehåll, att afgöra dem efter fredsslutet. Andra punkter kunde på grund af deras beskaffenhet icke genast afgöras. Den hållning Ryssland intagit gent emot dessa frågor, är så tadelvärd som möjligt: Utan skugga af rätt har det velat besätta Ormön. Kilia. Ismail och Kars har det först lemnat ifrån sig, sedan det förstört fästningsverken. Med hänseende till bessarabiska gränsen vilseledde det pariserkongressen genom att för den framlägga falska kartor, och lockade den sålunda att bestämma en omöjlig gräns. Det i traktaten faststälda halfåret är tilländalupet, och största delen af de Ryssland ålagda vilkor ännu ouppfylda. Dessutom har det utfärdat ett oförskämdt, ja hotande manifest, hvari det icke blott förmanar de allierade att afstå från sina försök att förbättra tillståndet i Neapel, utan äfven låter falla vinkar om ytterligare mått och steg, ifall dess förmaningar icke hjelpa. Liksom om allt detta icke var nog, står nu Ryssland i begrepp att sända en flottilj ned till Bosforen, för att af den orätt, det allaredan begått, taga sig förevänning att begå en ny. Emedan det icke uppfylt sina förpligtelser, hafva de allierade sett sig nödsakade till att, mycket emot sin vilja, låta sina krigsskepp stanna i Svarta hafvet. Ilärpå stödjer nu Ryssland, enligt hvad vi inhemtat, en begäran till Porten om att likaledes få intränga i dessa neutrala farvatten. Ingen må dock låta inbilla sig, att Ryssland icke var den tappande parten i kriget, eller att det var i stånd att begynna det ånyo. Intet ligger aflägsnare från Rysslands tankar. Det bar önskan, men icke viljan. Alla dessa fula streck, som det nu begår, äro beräknade för de mindre hofven i Europa, för att gifva dem någon grund för att tro, eller låtsa som om de trodde, att Ryssland ännu ständigt står oöfvervunnet och ännu ständigt är starkt nog att beskydda dem emot deras undersäter. Vi beklaga nu, att vi slöto freden genast, så snart vi uppnått vårt närmaste mål, i stället för att vi borde hafva fortsatt kriget så länge, att hvarje försök att förfalska utgången af kampen skulle hafva varit omöjligt. Men huru listigt och djerft Ryssland än är, tro vi dock icke, att det skulle hafva vågat spela det spel det nu spelar, om det icke blifvit uppmuntradt dertill af sjelfva vestmakternas allians. Vi tvifla icke på franska kejsarens redliga vilja att uppfylla sina förpligtelser; men detta förtroende utsträcka vi icke till hans omgifning. Den iden att nedrifva de fästningar Ryssland skulle utlemna, är icke af oblandadt ryskt ursprung, och vi kunna icke annat tro, än att de hemliga fiender till begge länderna, kvilka stå högt i kejsarens förtroende, hetsa Ryssland: emot England i hoppet om att på detta sätt höja Ryssland och neisätta England i Europas ögon. Men vi vilja påminna dessa gynnare derom, att det aldrig fanns någon tid, då engelska folket var mindre böjdt för att låta skämta med sig, och Ryssland kan, så framt det icke lyssnar till förståndigare råd, komma att köpa det bedrägliga sken dess nuvarande demonstrationer framkalla för ett pris, som det skall blifva lika obenäget som oförmöget att betala. Våra bjelpkällor äro oförminskade, vårt mod detsamma som alltid, och då vi en gång slutat en traktat, vilja vi icke bli utskrattade för det vi åter icke skulle vara i stånd att genomdrifva vilkorens uppfyllande. Vi hafva blott uppstält billiga fordringar, men dessa skola också uppfyllas. Vi hafva en gång sett oss nödsakade att svika utlandets förtroende till vår fredskärlek; det är icke o möjligt att vi kunna blifva nödgade att upprepa lexan. SPANIEN. Hofvet synes hafva dragit öronen åt sig och beslutat att för ögonblicket åtnöja sig med den seger det redan vunnit och icke gå längre på reaktionens bana, förrän det kan ske med mera säkerhet. A 3H 56 EM föla . LDL