Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1856, sida 1

ben vansinnige srån S:t James. (öfversättning från tyskan.) (Forts. fr. föreg. N:r.) — Vi gå då med Gud, sade Percy. — Farväl, kammare! Om jag återser er, mina tröstare i ensamheten, mina böcker, och dig, min orgel, då skall jag vara lyckligare . . . tilldess farväl! Chappert smög först ut och nedför trapporna. Höljd i sin ridkappa och med hatten nedtryckt öfver pannan, steg Percy ut i den klart upplysta korridoren: jag följde honom, stängde dörren sakta och gömde nyckeln hos mig. Vi smögo framåt på tårna och kommo till den dörr, som förde till fruntimmersslygeln. Den var läst, såsom den alltid nattetid plägade vara. Jag tog fram nyckeln ur högra fickan och öppnade den långsamt, utan att göra buller. Vi sågo in i en lång, likaledes väl upplyst korridor; det var den, till hvars andra dörr Chappert ej lyckats förskaffa oss nyckeln. Jag ville gerna sjelf öfvertygat mig om omöjligheten att passera denna väg, ty jag hyste stor motvilja för att gå genom sjukrummen; men ingen annan utväg återstod. Vi stego in genom den första dörren på venster hand och befunno oss i en stor sjuksal med sex eller sju fönster på ena långsidan. Sängarne stodo i bästa ordning i tvemie rader längs väggarne; en lampa med grönt nät hängde ned från taket och spridde en matt belysning öfver den stora, tysta salen. Alla lågo i