FÖresunds-Postens Memoirer öfver den förflutna veckan. Den 27 Oktober. — —— De sednaste nyheterna srän Spanien äro intressanta. Det torde få förutsättas, som bekant, att en viss general vid namn ODonnell för några dagar sedan störtade Espartero och hans parti. Derefter blef oDonnell sjelf för några timmar sedan störtad af Narvaez. Nu håller i detta ögonblick marskalk Narvaez på att blifva störfad af en ny mellankommande, och i sammanhang härmed umgås drottning Isabella, heter det, med en plan, lika originell, som genomgripande. I Hon har ledsnat vid alla dessa marskalkar och segerhertigar, hvilka endast göra henne förtret och förbittra hennes stunder. Öfverhufvud taget tycker hon icke om militärer. Det är hennes söta mamma, som har den lilla svagheten. I Hon, Isabella, har mera smak för — prester. Biskopar stå, som sig bör, främst i hennes ynnest, derefter komma abboterna, men en god munk är heller icke att försmå. Med dessa pensonnager trifves hon, som sagdt, bäst, och vore hon icke tillfälligtvis sjelf drottning, skulle hon vilja vara biskopinna, det vill säga (ty det är ett katolskt land) nunna. Denna den spanska monarkinnans smak är icke ny; hon har tvertom i långa tider flitigt kultiverat denna medfödda böjelse för det heliga ståndet. I palatset finnes en särskild teologisk dörr; genom denna smyger presterskapet sig in, utan att hvara anmäldt; så håller man en konventikel eller man digtar sig och — har det trefligt. Emellanåt gör man äfven litet musica sacra; för hvilket ändamål drottningen har en särskild hofoch kapell-trubadur vid namn Padre Oscare de los Anefelios. vi komma nu till drottningens stora och genomgripande plan. Hon har efterhand låtit marskalkarna och segerhertigarna äta upp hvarandra. så att luften snart är ren och platsen undanrödjad. Hen vill då bilda en splitterny minister af — idel prester och prestinnor. Detta är hvad hon sjelf redan låtit en och annan temligen oförstäldt förstå, och det skall måhända icke dröja så fasligt länge tills vi skola se denna karakteristiska ide genomförd. Hon vill omgifva sin thron med lutter messhakar och biskopsmössor, monstranser och rökelsekar. Premierminister skall bli en viss kardinal. Inrikesminister en viss prost. Utrikesminister en viss munk. Krigsminister en viss biskop eller priorinna. Finansminister padre Oscare de los Anefeltos da Svinabecco. Marinminister en viss hofpredikant. Cultusminister en viss bekant nunna, drottningens favoritdam. O. s. v. O. 8 v. När dessa herrar och damer komma tillsammans till statsråd, blifver det först afsjungen en messa, hvartill finansministern gör ackompanjemang på ättasträngig gitarr. Derefter stänker marinministern vigvatten öfver hela konseljen, (härtill brukas vigd eau de cologne) och nu är man särdig att företaga dagens ärenden och regera. Så blir det regeradt. Sedan man en stund regerat, återgår man till det heliga privatlifvet, d. v. s. man intager en kärleksmåltid. Det äligger utrikesministern att till den ändan tillse att utlandets läckerheter icke saknas, äfvensom inrikesministern att Xeresdrufvan uppfyller sin bestämmelse. Cultusministern i sin egenskap af fruntimmer har att vaka öfver serveringen i dess helhet. Vill man efter måltiden åter regera en stund, å la bonne heure...... Måhända skola åtskilliga af Europas stormakter rynka på näsan öfver ett dylikt regeringssystem; någon skall tilläfventyrs vägra att erkänna en sådan regering; men detta skall naturligtvis icke hindra Spanien från att under ett genomfördt prestregemente blifva det lyckligaste land i verlden. Vi se af Kyrkostatens exempel, hvilken välsignelse det presterliga väldet äfven i politiskt afseende förmår att ensamt utbreda öfver land och folk. Och påfvens konselj består dock endast af kardinaler! Hvad skall det icke då blifva, när äfven det heliga könet blir inkalladt till officielt deltagande i statsaffärerna! Kaftanen och crinolinen i förening, det är det, som skall görabt.