gången skall det dock icke vara arbetsklassen utan fabrikanterna, som äro missnöjda, och deras missnöje har sin grund deri, att de tro den nye sinansministern Barzanalana vara betänkt på genomgripande tullförändringar i liberal anda. ENGLAND. Det anfördes här om dagen hvad Daily Nevs yttrat till svar på Monitörens famösa anfall emot engelska pressen. Ungefär i samma anda utlåter sig äfven Times. Utan att känna någon sympati för det sätt, hvarpå den nuvarande regeringen i Frankrike kommit till väldet eller de principer, hvarpå den är grundad, erkänner Times Fransmännens kejsare för att vara den bästa och uppriktigaste vän af engelska alliansen i sitt rike. Det envälde han utöfvar i Frankrike är regultatet af detta lands fria val och berättigadt genom dess egna afgifna röster. Det är derför en sak, som det anstår hvarje engelsk författare att behandla med grannlagenhet och moderation, ja tillochmed med aktning. Men Times kan lika litet som något af de andra engelska bladen känna sig förpligtad att utsträcka de känslor af respekt och aktning, det hyser för kejsaren, till hvarje person i hans omgifning. Efter denna föregående förklaring fortfar bladet som följer: yMonitören talar om faror för alliansen. Godt, vi vilja då tala om dessa faror. Det finnes faror för alliansen, men de komma icke från den engelska pressens riktiga och välmenta anmärkningar om offentliga män, hvilkas karaktärer äro det allmännas egendom, utan från vissa personer, som, plötsligt upphöjde till höga embeten, synas vara sinnade att vilja beträda en för Frankrike olycksdiger väg, hvarpå England icke skall kunna följa det. Desse män äro de värrste fiender för vestmakternas allians; deras enda mål är deras egen fördel och derför leka de med sitt fäderneslands välfärd och de dem anförtrodda embeten. Sådana män betrakta t. ex. fredsunderhandlingar som en beqväm anledning att förödmjuka och kufva den fria pressen i enliten stat; och sedan Monitören tvingar oss dertill måste vi bekänna, att vi blygdes och harmades, då vi hörde, huru lätt våra befullmäktigade läto fånga sig i den för dem utlagda snaran. vVi äro icke okunnige om, hvilka kolossala förmögenheter de senaste åren samlats af män, som förr lefde i yttersta torftighet; vi hafva varit vittne till, att den mest lättsinniga och gigantiska privata spekulation gått hand i hand med vården af det allmännas angelägenheter, och med djup bedröfvelse hafva vi sett, att, i stället för att göra allt för att stäfja spekulationsraseriet, flera högtstående och mäktiga personer begagnat hela sitt inflytande för att öka det onda och genom sitt föredöme uppmuntrat deltagarne deri. Vi hafva också med bedröfvelse sett franska regeringen följa principer, som stå i strid med en förnuftig statshushållning och som en gång Frankrike får dyrt pligta för. Vi afsky de band, som äro lagda på den personliga friheten i Frankrike. Vi afsky hela dess passystem. Det gagnar till ingenting att säga oss, att en fri diskussion om dessa saker är oförenlig med alliansen emellan Frankrike och England. Det är just emedan vi äro allierade i handelsförhållanden, såväl som i kriget, det är just, emedan Frankrike ieke kan lida, utan att äfven England lider, som vi nu finna oss berättigade att bedöma män och åtgärder, i hvilka vi äro lika så intresserade som Frankrike. Vi äro i England så vanda att fritt uttala vår mening, att vi icke, för att behaga hvem det vara månde, kunna gå in på att afstå från den fria diskussionen af verldens offentliga angelägenheter, och vi beklaga, att Monitören instruerats att afgifva den förklaring, att en inskränkning af pressens frihet i England är priset för den fransk-engelska alliansen. Med hänseende till den utländska politiken äro vi redobogne att göra allt hvad som kan fordras af den trognaste och ädelmodigaste allierade, men annorlunda förhåller det sig med våra inländska förhållanden. Dessa äro heliga och okränkbara, och vi tro, att detta land heldre vill underkasta sig hvarje offer, än emottaga en regering efter fastlandets mönster. Monitören varnar det engelska folket för ett system (tryckfriheten), som, euär det tillintetgör förtroendet emellan de begge regeringarne blott kan tjena till att splittra de begge nationerna. Vi svara, att vi allaredan äro varnade. Vi veta, hvad tryckfriheten kostar oss — vi veta hvad värde den äger för oss. Den kostar oss en förminskning i sympati oeh vänskap från de enväldige och förtryckande makternas sida. Deremot hafva vi den att tacka för allt, hvad vi äga, allt, hvad vi hafva varit, allt hvad vi vilja blifva. Vi sakna icke eller varningar från andra sidan. Vi se, att när en regering lägger band på tryckfriheten, beröfvar den sig icke blott det bästa medel att utröna folkets tänkesätt, utan den ådrager sig äfven ett nytt och farligt ansvar för allt hvad den tillåter att skrifvas. Den engelska regeringen är åtminstone fri från dessa faror, och man måste förskaffa oss bättre bevis, än vi hittills sett, på fördelarne af tryckfrihetens undertryckande, förr än vi samtycka till att fresta törsöket. Den ministerielle Globe bestrider på det bestämdaste, att, såsom i Times berättats, regeringen begärt i Paris en förklaring öfver meraberörde artikel i Monitören. Den polemik, som ganska onödigt framkallats af Monitören, kan icke på minsta sätt röra engelska regeringen. Majoriteten i hvarken England eller Frankrike önskar en omstörtning