Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1856, sida 3

Styckegods. En oförmodad ridt. En polisuppsyningsman gick den 16 sistl. Okt. klockan omkring 9 f. m. i embetsärenden på gatan Pagevin i Paris, då han plötsligt kände ett tungt föremål falla ned på hans äxlar och der bibehälla jemnvigten. I början blef han högeligen bestört, men hemtade sig snart, nedsatte varsamt den objudna gästen på gatan och befann sig ansigte mot ansigte med en liten förtjusande tioårig flicka, hvars miner uttryckte den högsta grid af förskräckelse, och hvilken han med största möda kunde lugna. Denna flicka, hvars namn är Jeannette Tison, hade lekt i ett fönster, i andra våningen ofvanför entresolvåningen, förlorat jemnvigten och, genom ett siags underverk, utan att skada sig, fallit grensle öfver polisuppsyningsmannens axlar, hvilken i detta ögonblick spelade Försynens roll. Spelare, passa på! Måhända känner en del af våra läsare att den förra förvaltningen af kasinot uti Aix i Savoyen; öppnat en fremlings-klubb i Geneve. En temligen liflig polemik har uppstätt inom schweiziska pressen angående det tillåtna spelsättet i detta etablissement. Resultatet af dessa debatter är, att klubbens ställning är aldeles normal, alldenstund intet privilegium existerar till förmån förjnägon bankör, ty hvar och en har rättighet att i sin tur hålla bank.? Detta utgör en ny sida i den märkvärdiga spelhistorien, och det är sannolikt att man, då klubben är öppen hela året, i vinter får se många af dem, som (Csjest regelmässigt besöka Baden och Homburg, resa till Geneve för att byta role, och punktörerne blifva bankörer. Dida hafvet.) Engelska veckotidningen the Builder för sistlidne Augusti månad innehåller, under titel: Scientific matters in France, ett kort utdrag af de vid franska Vetenskapsakademiens (Academie des Science8s) sednaste sammankomst utaf en af dess professorer. Henri Roger meddelade upplysningar rörande Döda hafvet och de chemiska undersökningar, som till utrönande af vattnets beskaffenhet i nämnde haf nyligen af M. Boussingault i Paris blifvit verkställde. I hopp att dermed interessera våra läsare, meddela vi det hufvudsakligaste af nämnde utdrag: Ett arabiskt ordspråk förklarar: att veho som älskar sitt lif, bör undvika faran af att färdas på detta har. Det varnande i detta ordspråk väckte nyfikenhet hos några oförvägne resande, som beslöto att på vetenskaplig väg undersöka förhållandet. Det kallas döda hafvet, emedan dess vatten är i så hög grad salt, att ingen fisk kan lefva deruti, och det benämnes äfven vASphalt-sjönv, emedan man tid efter annan funnit asphalt flytande på dess yta; det utgör slutet af en ofantlig remna eller spricka i jorden, uti hvilken floden Jordan flyter, med en djuplek. som vida öfverstiger Modelhafvets. — Den tvärbranta stupning, landet salunda gör i en vidsträckt del af södra Syrien, på 60 miis afstånd från Medelhafvet, är i sig sjelf ett så utomordentligt phenomen, att till och med de personer, som anmärkt detta förhallande, tyckas i början betviflat riktigheten af sin egen uppgift. Löjtnant Symonds vid britiska flottan har, genom triangelmätningar under år 1841, bestämt skillnaden emellan de begge olika hafvens ytor till 400 alnar. Den vanliga proporionen af salt, som vattnet i verldshafvet innehåller, utgör blott 4 a 5 procent; men vid åtskilliga kemiska undersökningar, som från år 1789 till 1854 af Lavoisier, Kiaproth, Gay-Lussac, Boutron-Charlard och 0. Henry m. fl. blifvit verkställda å Döda hafvets vatten, har detta bekommit ett vida högre siffertal, såsom innehåliande från 14,26 till och med 44 procent saltartade ämnen. Vid expeditionen år 1847, som skedde under ledning af löjtnant Lynch från de Nordamerikanska Förenta Staterna, färdades några sjömän i tvenne med kopparförhydning försedda båtar på Jordan in i Asphalt-sjön, under ett tillstånd af det pinsammaste lidande: de blefvo hastigt betäckta med en inkrustering af salt, hvars skarpa och stickande bitterhet förorsakade stor smärta, i synnerhet i ögonen och på läpparne. De omkringliggande bergen innehålla ofantliga saltlager, och isolerade, cylinderformiga block och pelare af salt äro tillräckligt allmänna, för att påminna om berättelsen om Loths hustru. I hjertat af dessa mineral-saltberg — i midten af dessa saltöknar — skulle man kunna tro sig finna mer än 200 makar, som undergått samma öde, som Loths äkta hälft. Under en af löjtnant Lynchs utflykter, var hafvet om natten betäckt af ett fosforescent skum, och när vågorne bröto sig, framställde de i en slags spöklik dimma de torra träden och klippstyckena, som voro spridda kring stranden. Detta ansågs såsom ett märkvärdigt phenomen, alldenstund man, till förklaring af denna fostorescens, icke fann några mikroscopiska djur i Asphalt-sjön. Dessutom kändes ofta en svafvelaktig stank, som icke härledde sig från sjöns vatten, ty detta hade ingen slags lukt, utan uppkom förmodligen från svafvelkällor eller de omgifvande kärren. Segelfarten på Döda hafvet är ganska farlig, icke blott till följd af mephiti-ka dunster, utan äfven af andra orsaker. Några få dagar, som användts till utfärder, hafva varit tillräckliga att ådagalägga, icke allenast för turisterne, utan äfven för vetenskap männen, som åtföljt dem, huru hastigt de med lifvets förlust skulle kunnat bestraftas för sin vågsamma och djerfva nytikenhet. På de ödsliga stränderna, hvarest de vittrade ruinerna stå efter de tvänne syndiga städerna, hvilka blefvo förstörda medesdst eld från himmelen, är hettan utomordentlig. Under 1817 års expedition uppgick värmen i April månad till 43 grader i skuggan; och den 26 i samma månad, berättar löjtnant Lynch, visade thermometern kl. 4 på morgonen 30 grader i skuggan. Vi befunno oss då på kort afstånd från berget Eldom roch för vår åsyn utbredde sig en vidsträckt ödevmark. På den ena sidan låg en hopat massa af mineralsalt och på den andra reste sig Moabs branta klippblock. I söder utbredde sig saltslätten, på hvilken Israeliterne åtskilliga gånger nedgjorde sina Pfiender; och i norr låg hafvet insvept i ett ljusrödt lmöcken, som äfven svärvade omkring ruinerna af FSodom och Gomorrha. Den frambrytande dagens bländande glans var smärtsam för ögonen, och att landas i denna brännheta atmospher var nästan domöjligt. Ingen fogel syntes sväfva i den förtun1..— 4