så dj-In radere mina protokoller, ska inte kungl. öfverståthållareembetet, om det har så mycket hjerta i sig som ett syltadt lingon, gråta ångertårar på min förtidiga graf. — Det ska bli min hämnd, jag gör mig sjelf till offer för det besinningslösa nykterhetsraseriet. — Ohoj! bror Lindroth kom hit; gråt inte, min älskling, här har du toddyar i parti. — Se der, bror Tott, der har du bärjerska ölet, ingen liqvid i qväll, det göra vi upp härnäst; nej, vi ska bara lura polisen Kypare! Det bultar på dörren! — Klockan är slagen! — Det vet jag, dumbom, skaffa bara undan likena efter de, som dö hungersdöden derute, så att man inte stupar i villervallan. Kom hit, Kexel, Tydin och Wallner, var inte ledsna gubbar, här har ni punsch. — Der kommer bror W. från spektaklet. Go afton promieraktör, har du tvättat sminket ar dig, hedersknyffel? hungrig som en glada, gissar jag, källardörn slog dig på hilarna, men in kom du. — Ja, stå der nu och svält. Du spelte en Croesus i afton, åt teaterpastejer och lefde kräseliga; — men stå der nu och svält; så skiftar Nornan ödets lotter! — Nej, var inte så ledsen bror. Räddningens engel har tänkt också på dig: der har du lilla supen, der har du fyra smörgåsar, der har du öl, red dig sedan så godt du kan. Sedan -Råäddningens engel en stund med hela omtankan hos den trohjertade vänskapen försett sina grannar till höger och venster, återstodo honom ännu sex toddyar, dem han, som det tycktes, icke med särdeles ovilja kallade sina stjufbarnd, sina volycksfåglar, födde till pappas ruin? och hvilka han hvar efter annan förtärde med den slutliga effekt, att Räddningens engel leddes hem med en stödjande vän under hvardera vingen. Troligen är han emellertid icke det enda offret för den besynnerliga polisförordningen, utan en vacker dag se vi väl en deputation af rödnästa räddande englar bege sig till hr Öfverståthållaren, för att bönfalla om tröst för deras få återstående lefnadsdagar; för at inte tala om de processioner af uthungrade resande, hvilka vi hoppas skola göra sina uppvaktningar i samma lofliga afsigt. Vill man tysta sorlet från källarsalarne, på det att cj orgelns eller prestens stämma må öfve röstas; nåväl, så pliktfäll ohudet, men utestäng ej den friasamme, — som blott vill tysta hungrens rop — från en af hans naturligaste rättigheter. Vill man hejda glaset på färden till drinkarens läppar; hvad båtar det att pyssla med visaren på källareklockan! N:j, olja upp förståndets slappade urverk, eller visa honom, huru sandkornen falla och falla i hans lefnads timglas. För att stifta lagar, som kunna efterlefvas, fordras det först och främst, att lefva med i lifvet, och sedan, att lefva med eftertanka. Men — jag medger det — det är inte småfordringar för en och annan, som kanske från sin yppiga emma, efter en lucullisk middag, ordnar lifvets öden för samhällets parias.