men måste använda all möda, för att skydda s Big mot sin hetsige motståndare. De på teatern kring kämparne stående skådespelarne undrade i början öfver stridens längd, men då denna antog en hotande gestalt, blefvo de oroliga och kastade blickar, som bådo om hjelp, öfver orkestern till äskådarebänkarne. — Gif dig! ropade nu Edgar med flämtande röst. — Nej, svarade Edmund flisande, — ännu icke! — Ni måste ju dö! hviskade sufflören. — Jag vill icke dö, skrek Edmund, och hugg följde nu på hugg, så att de sinnessvage åskådarne, entusiasmerade af det halft allvarsamma, halft komiska skådespelet, klappade händerna och utbrusto i bravorop. Gud vet, huru striden skulle slutat, om icke, just då öfverläkaren steg upp, för att träda emellan, mr Green, narren, hade rusat fram bakom en kuliss, stuckit sitt träsvärd mellan benen på Edmund, som var nog envis att ej vilja dö, och på detta sätt fällt honom till golfvet. Edgar skyndade sig att afväpna honom, men Edmunds modiga hjerta ville icke ens nu gifva allt förloradt, ty han grep plötsligen den öfver honom lutande segraren i håret. Men nu framkommo flera bakom kulisserna stående personer, bland andra sufflören, fattade hjelten vid händer och fötter och bar honom ut. Edmund protesterade högljudt och ropade: — Jag är ju redan död! Jag är ju redan död! De åskådare, som voro placerade på de sista bänkarne, höllo allt detta för pjesens naturliga gång och kunde ej förklara, hvarför man rämsta bänkarne skrattade så hjertligt. E ta mellanspel ganska förargligt, frå verläkaren, som bitintills sett ning P