yyska hären med alla lefnadsbehof. Förgäfves försökte vestmagterna alla medel, för att draga hofvet i Teheran på sin sida. England, höll sig en tid i bakgrunden och sköt Frankrike framför sig. Napoleon III afsände en lysande ambassad till Persien, och den 12 Juli 1855 afslöts ett handelsfördrag mellan Hans franska Majestät, hvilken solen förelyser såsom standar, mellan den berömde och frisinnade kejsar Napoleon och den monark, hvars härar äro talrika som stjernorna, hvars storhet erinrar om Dschemschiderna och som i herrlighet liknar Darius. Detta fördrag har i likhet med ett annat, som slöts under Ludvig Filips tid, hitintills blott varit ett onyttigt papper: Persien handlade nu, som förut, efter Rysslands ingilvelser. Persiska trupper tågade till Chorasan, besatte Ghorian, ströfvade i alla riktningar genom den fruktbara oasen Herat och hafva, om man får tro obekräftade underrättelser, skickat ströfkorp-ser mot Kandahar, som den nuvarande persiske dynastien i likhet med sin föregångare, Sofis, betraktar som en del af sitt rike. Upprepade föreställningar hafva visat sig fruktlösa. Englands gesandt har slutligen lemnat Teheran med den hotelse, att Storbrittanien i sinom tid skall tukta schacken för hans trolösa uppförande. Emellertid afhöllo sig Engelsmännen under kriget från alla omedelbara fiendtliga demonstrationer, men på medelbara, och det i olika riktningar, läto de ej fela. Så hafva de med fursten af Chelat slutit ett anfallsoch försvarsförbund, i enlighet med hvilket fursten tillåter Engelsmännen att temporärt besätta hvilka af hans landsdelar som helst, om de för sina operationer finna det nödigt. Med sin gamle fiende, Dost Muhammed, den insigtsfulle herrskaren i Kabul, hafva de likaleds knutit nya förbindelser, som slutat med en traktat, daterad d. 30 Mars 1855. Denna traktats trenne artiklar kunna eftar omständigheterna blifva af stor betydelse. Engelsmännen och Dost Muhammed garantera hvarandra ömsesidigt sina besittningar, och begge magterna skola i framtiden hafva samma vänner och samma fiender. Härigenom har anglo-indiska rikets vestra gräns från Himalaja till hafvet fått en förmur mot fiendtliga anfall. Följderna af detta fördrag visade sig snart. Knappt var fördraget slutet, förrän emiren Dost Muhamed drog i härnad mot sin bror och öfriga anförvandter, för att införlifva deras furstendömen med sitt rike. Engelsmännen icke blott medgåfvo, utan sporrade honom till detta företag, ty desse småfurstar vid Indiens gränser hade vid många tillfällen stått i intimt förhållande till Ryssland och Persien. Dost Muhammed eröfrade de små staternas, men dessas fördrifne herrskare skickade till Teheran och begärde hjelp af persiske schacken. Narireddin antog sig deras sak och lät underrätta Dost Muhammed, att om han ej utrymde Kandahar, skuile han få att göra med en persisk här. Men denne, som litade på Engelsmännens bjelp, gaf trotsiga svar och fulländade eröfringen. Hindostans anglosachsiska herrar söka äfven vinna andra förposter mot Persien och Ryssland och träffa nya följdrika anordningar till betryggande af sitt asiatiska rikes vidsträckta vestliga gräns. Hindokuh utsänder mot söder en bergarm, som under namn af Soleimaneller Kalakedjan i samma riktning som Indus genomskär landet från Peschawer till hafvet, under det andra bergkedjor och höjder följa det stora bergsystemets normala riktning från vester till öster. Der dessa berg korsa hvarandra uppstår, likasom i Kaukasus, en förvirrad massa, en verklig labyrint af tvärdalar och klyftor. Längs detta bergland, på en utsträckning af 800 engelska mil bo ungefär 25 barbariska stammar, alla Afghaner. De fleste tillhöra de tre stora förbunden Momand, Afridis och Vesiris, hvilka nu efter mångåriga fejder till största delen erkänna engelskt öfvervälde och betala skatt. Alla dessa stammar torde tillsammans kunna uppställa en beväpnad styrka af 135,000 man. Men de blifva aldrig farliga för Engelsmännen, ty högmod, rofgirighet och landets beskaffenhet hindra en förening af alla dessa barbarer. NMed Afridis, som beherrska Kohatpassen, hafva En gelsmännen redan två år före fördraget med Dost Muhammed träsfsat en vänlig öfverenskom