Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1856, sida 1

beundran: den förste kämpande mot elementerna och det på honom inträngande vansinnet, Kent full af omsorg och kärlek för sin fallne herrskare, narren döhjande sitt medlidande och känslofulla hjerta bakom de sinnrikaste galenskaper. Men på de närvarande siunes-juka tycktes blixten och dundret göra diupare intryck, än den för dem mindre begripliga handlingen. De darrade, krupo tillsammans och betraktade hvarandra med förskräckt uppsyn; här och der hörde man de halft undertryckta utropen: det är rysligt ... Ack, om åskan blott ville upphöra! Men nu uppträdde Edgar såsom vansinnig. Ilitintills blott en biperson, kastade han sig nu med full barm in i handlingens storm, lik en ädel kapplöpare, som sparat sin kraft till det rätta ögonblicket, men då lemnar sin vildhet fria tyglar och med vindens hastighet störtar mot det ärofulla målet. Obegr pligt förekommer det mig, huru en menniska, som sjelf är sinnessjuk, förmår sätta sig in uti ett konstlaut främmande vansinne. Men verkligheten låg framför mig, ehuru jag ej kunde förklara den. Och detta är äfven ett bevis derför, att den vansinnige ej är medvetande om sitt eget vansinne, men kan föreställa sig vansinnet såsom något utom sig varande och bildligt upptaga det uti sig. Menniskoanden är outgrundlig: den alstrar förstånd ur galenskap och galenskap ur förstånd, den kan lösgöra sig från sig sjelf och örvergå i en främmande, alldeles motsatt individualitet . . . aldrig kunde detta blifva mig så klart som på denna tänkvärda afton. Och häruti ligger ärven ett bevis, huru fördelaktiga sådane öfningar äro och hvad man med dem kan förmå. Jag är öfvertygad, att denua öfvergäng från sig sjelf i cen annan individualitet i sig döljer en större nytta, än mången läkare hitin