Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1856, sida 1

Nu talade Kent, den aktningsvärde, redlige Kent. Det var baroneten, som spelade denna roll. Äran fordrar uppriktighet, när konungar blifva därar, v uttalade han med ojemnförlig öppenhet, värdighet och sjelfförsakelse. — Bort från mina ögon! . . . dessa ord, som Lear slangar mot Kent, klinga mig ännu i ögonen; så dundrande, så trumpetande blefvo de utstötta. Lika intrycksfullt var Kents svar: — Tas tillbaka din förbannelse! Annars, sålänge min strupe ännu har kraft att utstöta ett ljud, ropar jag: du gör orätt! Förradande ett raseri, som likväl ännu hölls i tygeln, frambragtes dessa ord i skärande strupljud. Det farväl, Kent derefter tager af konungen, som i blind vrede stöter honom från sig, stämplades af en märkvärdig moderation och af en sorg, som framkallats genom känslan af oförskyld smälek. Mr Kingston, målaren, som vanligen kallades prinsen, förde sig såsom konung af Frankrike på ett äkta kungligt sätt; i sin kärleksförklaring till Cordelia blef han visserligen nästan öfver måttan. öm, nan deruti liknade han ju mången konung af Frankrike. Den första scenen var slutad, och Edmund, som spelades af den ofta omtalte gardeslöjtnanten, uppträdde med det bref, genom hvilket han förråder sin broder. Jag måste ovilkorligt skratta, då jag såg hans lättsinniga, egenkära och käcka mine, som ytterligare förhöjdes af hans prålande, med guldoch siltvergaloner betäckta drägt. Ehuru han beklagar sig deröfver, att han genom sin brors företräde vederfarits stor orätt, såg man blott alltför tydligt, att han kände sig utomordentligt lycklig i denna ofrivilliga belägenhet. Emellertid höll han sig strängt inom sin rolls gränsor; förslagen, djerf