Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1856, sida 1

ben vansinnige från S:t James. (orversättning från tyskan.) (Forts. fr. föreg. N:r.) Och med en mild, nästan smäktande blick betraktade hon sin älskade fader, som tyvärr misskände henne så djupt. En bild af mildhet, smärta och oskuld, stod hon der, till hälften bortvänd, för att dölja sin sorg och sina tårar. Henne fullkomligt motsatt, utmanande, djerf och bländande stod vid hennes sida den vackra brunetten Betty, sångerskan, som spelade Regans parti. En verkligt elektriserande glöd brann i hennes mörka ögon; hennes yppiga gestalt, som i hvarje rörelse röjde en naturlig, genom konsten fulländad gracie, hennes böjliga förföriska organ anslogo mäktigt den församlade publiken. Hela denna grupp var mästerlig, likasom tecknad af den fullkomligaste målares hand. Och likväl, läsare, var det blott innevånare i ett dårhus, vi sågo framför oss! Naturen utdelar nyckfullt sina gåtvor; enhvar, äfven den, som blifvit beröfvad förständets klara ljus, har erhällit sina. Likasom af en blixt sprängdes denna sköna grupp genom Lears gräsliga ed, med hvilken han förbannar sin bästa och mest älskade, men misskända dotter. Den gamle öfversten lät sin röst skalla genom salen, så att hvarje hjerta bäfvade . . . bland åskådarne uppstod en så djup tystnad, som om ingen menniska varit närvarande.