sanna gestalt; karaktererna utvecklade sig, äåskådarnes uppmärksamhet och skådespelarnes ansträngningar ökades. Scenen mellan den olycklige Lear och Kent, då denne sednare okänd träder i den förres tjenst, talade varmt till hjertat; hofmästaren var mer än fräck mot den sallne konungen, och derför kastade Kent honom hastigare till marken, än denne förmodat; han ville förvandla det tvungna fallet till ett frivilligt, men det lyckades ej, och han föll temligen hårdt i goltvet. Denna händelse väckte stor belåtenhet bland en del af åskådarne, man hörde temligen tydligt från olika sidor af salongen utropet: det var rätt, det var bra! Äfven den råa, obildade, mer eller mindre känslolösa mängden gläder sig, när det dåliga erhåller lämplig näpst. Men nu framträdde narren, som föreställdes af mr Green, den allmänt omtyckte och bekante skolmästaren med vedernamnet Storken, och detta ögonblick blef af afgörande öfvervigt. Menniskan såg lika gräslig som ful ut. Man tänke sig hans långa magra kropp, de spindelaktiga storkbenen och den långsträckta, knotiga magra halsen, som han verkligen bar och förde på ett sätt, som erinrade om storken. Hans klädsel var en afskyvärd sammansättning af dålig smak och sökt värdslöshet, men just så ville mr Green hafva det, ty han visste, att han derigenom skulle väcka största entusiasm. Det finnes ju tillochmed förnuftigt folk, som finna nöje uti att väcka uppseende, om detta också endast blir löjets. Han bar en grön, kring halsen utskuren jacka med öppna högröda ärmar, ur hvilka hans stora knotiga, ängestväckande händer framstucko likt tvenne roffågelsklor. Medelst en ljusblå, handbred gördel var jackan förenad med hans gula, till knäet nedhängande benkläder, och de köttfärgade strum