Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1856, sida 1

och fräck, tycktes han vilia utmana hela verlden på tvekamp, och om också verlden ej bekymrade sig derom, förblef han likväl i sin egen tanke en äkta hjelte. Den gamle Gloster återgass af skådespelaren mi Bateman ganska skickligt och i bästa form. Mr Bateman synes tillhöra den klass af skådespelare, om hvilka man säger, att de förderfva ingen roll. Detta kan man visserligen tolka såsom ett ganska tvetydigt beröm, ty att ej förderfva en roll är längt ifrån detsamma som att spela den väl. Emellertid har det alltid förekommit mig, som om man ej toge detta talesätt i dess sämre betydelse, och i sjelfva verket äro de skådespelare, på hvilka jag ofta hört det tillämpas, att räkna till de bättre. Afven mr Bateman var en sådan; han lemnade iutet öfrigt att önska, så att vännerna af den gyllne medelvägen skulle funnit honom förträtflig och öfverhopat honom med loford. Edgars roll var anförtrodd åt f. d. teologen, som här i S:t James allmänt kallades Hamlet, prins af Danmark. Af den första scen, i hvilken han uppträdde, kunde man ej tillförlitligt bedöma honom, men det vemodiga grunddraget i hans karakter visade sig älven bär och tilldrog sig äskådarnes sympatier. Den verkligt ädle, unge mannen, som af naturen ej erhållit den eteriska gåfva, genom hvilken ett snille är i stånd att med lätthet, ja med föraktande lek öfvervinna de största svårigheter, hade likväl genom flit och brinnande kärlek för det sköna uppnått en viss grad af konstnärlighet och skulle måhända blifvit något ovanligt, om han erhällit tillräcklig uppmuntran och icke vansinnets moln lägrat sig öfver hans förständ. Nu började den scen, i hvilken de begge gynnade konungadöttrarne börja visa sig för sin fader i sin