Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1856, sida 1

den stannade på mig, tillnickade jag honom mitt odelade bifall. Man kunde svärligen tänka sig nägot enklare, godlyntare och dock mer vördnadsbjudande, än uttrycket i den gamle öfverstens utseende, hvilken med sin höga panna, sin hvita, skalliga hjessa och imposanta, men nu konstladt hopsjunkna gestalt föreställde kung Lear. Huru fullkomligt visste han icke att begagna sin fulla djupa och likväl veka röst! På ett sätt, som ovilkorligt anslog hjertat, förstod han att iakttaga pauserna och det riktiga måttet i röstens höjning och sänkning; dess eftertryck var kungligt, kraftigt och befallande ... helt visst trodde han sig i detta ögonblick vara Lear sjelf. Hans naturliga väsende sammansmälte med hans roll till ett harmoniskt helt, och likväl höjde han sig, såsom det egnar konstnären, öfver sin roll, så att den tycktes likasom uppburen af honom. Hans trenne döttrar voro mycket olika till klädsel, ätbörder, hållning och skönhet ... för hvilken skön, af kärleken förenad systertrio skulle man ej ansett dem, om man ej vetat, att de voro Goneril, Regan och Cordelia, barn af samma fader, men splittrade af dödlig fiendskap! Jag ser ännu den stolta Goneril med sina blottade armar, sina blonda, böljande lockar och eldiga blick; så mycket än den sköna Mary, som spelade denna roll, bemödade sig att synas hycklande, falsk och oqvinlig, ådrog hon sig likväl allas beundran. Men ingenting kunde ljuda mer klagande, än de ord, hvilka den milda Emmy såsom Cordelia i tysthet låter undfalla sig: — Hvad säger nu Cordelia? Hon älskar och tiger. (Forts.)