2F7 oT O8 inbjudna. Sillfisket i Bohuslänska Skärgärden. En brefskrifvare till Fahlu Läns Tidning, hvilkens ord vi förr citerat, skrifver i ett bref, dat. Låka d. 16 Aug., följande: Men — innan jag lemnar kretsen af det fordna sillfskets Kanaan, tänker jag att några ord serskildt derom kunna roa eder. Jag har dem från säkra händer. Låka är från början ett sillsalteri med sitt bihang, trankokeri, hvilket sednare till slut öfverallt blef hufvudsak och förstörde hela herrligheten. Ty i dessa bottenlösa svalg vräktes, likasom spanmålen i nutidens bränvinspannor, millioner tunnor årligen, och sillungarne med på köpet; hvarefter man, till råga på synden med Guds gåfvor, tappade trangrumset i sjön i stället för på åkern och förpestade hela skärgården, och, hvad värre var, der detta grums sjönk till botten, förstörde det hafsvexterna, i hvilka de tallösa insekter lefde, som voro sillens föda. Seglare mötte stundom hela flytande holmar af stinkande trangrums, och ännu 40 år efteråt funnos sådana nakna ställen, som siskarena kalla dödbottnar. Förnuftigt folk klandrade inför thronen detta sköflingssystem. Komiteer och fullmäktige utskickades på undersökningar, men egennyttan satte allt djefvulens anhang i rörelse för att bevisa, att trangrumset gjorde nytta som sillföda, kommission, som åtföljde prinsen, voro tillika att smäsillen icke var sillungar, utan en annan sort som aldrig blefve större m. m. Möjligen trodde en och annan så, liksom det i våra bygder finnes en och annan trindskalle, som tror eller låtsar sig tro att svedjandet är nyttigt för skogvexten. Ilär satte den mäktiga egennyttan, för hissandet af sina segel, alla trossar i rörelse: mutor och köpta vittnen, samt derjemte okunnighetens lättlockade representanter, som på hemliga vägar smysslades in i komitcerna, hvaraf slutföljden blef att allt fick gå som det gått, tills hela herrligheten fann sin sotdöd 1808. För att visa det storartade i sillfisket, kan jag ur säkra källor uppgifva följande: Här vid Låka sysselsattes året om en mängd tunnbindare för silltunnor och tranfat. Verkstaden och gamla verktyg finnas ännu i behåll. Här stodo 12 trankittlar, som hvardera nedkokade 12 t:r sill i dygnet: säger 144 t:r (å 80 kannor) i dygnet. I hela skärgården fanns öfrer 1,000 sådana kittlar. År 1787 kokades 120,000 fat tran, som efter mer än 20 t:r sill på fatet gör 2! millioner, hvarförutan hvad som saltades, röktes, åts på stället eller utfördes färskt till angränsande orter, kalkulerades till summa 3 millioner t:r årligen. Nu ett ord om sjelfva fiskeriet, 1 17 som åtminstone kan roa någon af eder. Noten var vanligen öfver 100, stundom nära 150 famnar lång och 12 famnar djup med flere hundra famnars tögor, som drogos af vindspel. När den var kastad utom stimmet, indrefs eller sammandrefs sillen inom varpet af en mängd båtar med stort buller, såsom vid skottnätning. Stundom slogo sig flera lag tillhopa, sammanbundo flera vadar och tillstängde hela vikar, der sillen drogs i land med småvadar, hvarvid understundom så stora massor instängdes, att de ej hunno upphemtas på lång tid, då hundratusentals tunnor sjeltdogo i vattnet, sjönko till hatten, och den ruttnade sillmassan förderfvade varpet i åratal, om ej för alltid. Ett enkelt godt notvarp gaf öfver 1,000 t:r i ett kast Hvilken skatt detta fiske, om det icke fallit i röfvarehänder! Den var ej som den metalliska rikedomen i våra grufvor, hvilken går ut och vexer ej igen; eller skogsrikedomen, hvilken vexer så långsamt. Men till fisket igen. Här gällde ingen strandrätt, och blodiga slagsmål uppstodo ofta mellan not-lagen. Hvad det nuvarande sillsisket heträffar, fås väl något storsill om vintern, men föga mer än som ätes färsk. Finnes då här ej mera någon sill? Trovärdiga seglare försäkra att de ofta känna sillmassor med sänklodet ute på djupet i Kattegat. Skall den då aldrig till lands? Aldrig, så länge regeringens flathet lyssnar till fiskarenas skrik att de svälta ihjel med mindre de få nyttja sillgarn ofta finare än 10 hvarf på qvarteret. Hvad de sålunda fånga är brässling. Jag har sctt spanlands-stora stimm deraf krusa hafsytan. De gingo gröttjockt, fiskarne stora som lögor Det är cj längesedan här fångades 80.000 t:r sådan, ej aflingsför sill. Tänk om den, som börjat gå i land, fått vara i fred tills han blifvit vuxen att lägga romm; man vet att en mogen sill lägger 50.000 rommkorm årligen. Men hvartill använder man småsillen, som lär vara tillåten att tagas under förevändning aft brukas till agn? När man får mycket, insaltas en del till brässling, hvartill dock oftast fattas kärl; resten blir .. svinmat eller gödsel. Till slut en vigtig fråga: var det rika sillfisket lyckligt för Bohuslän? Denna fråga i bredd med en annan: om allmogens nytta af skogsförsähjningen i Dalarne? Ett allmänt svar på begge dessa frågor blifvar nekarde, af orsak att den obildade menniskan, som ej känner någon annan förnöjelse än kroppens, på denna väg bortslösar en oförmodad tillgång. Icke kan skogs-afverkningen utplundra Dalarnes skogar, såsom trankokning här medtog den sista vedstickan, som svedjandet qvarlemnat: men lättja, lyx och liderlighet visa sig som ötverflödets giftiga frukter på begge dessa skilda orter . . här dock i än större styggelse, som förnyats under alla de perioder, då sillen öfverflödat. Kustbon vanvårdar då sitt jordbruk, och hit skockas löst pack ifrån alla närgränsande orter. Penningar öser man, i ordets bokstafliga bemärkelse, ur sjön, och lefver s hvar dag vore den sista. En samtidig norsk fö tare skrifver om det rika sillfisket ifrån 6 —1587: I Marstrand og Egnene derkring paa 10 Miile samle H—r og Skielme sig ved Michaelis Tiider, ti der vor desses rette Mynstringsplads med ded ugudelige Levnet, som de Strandsiddere, der paa den Tid poede, övede med Drukkenskab og Skiörlevnet, Mord og flagsmaal.? Samma öfverdådiga lefvorne fördes här vid det rika sillfisket i slutet af förra undradet och början af detta. Fara är att det förnyas, om tillgången förnyar sig. Det vissa är, att jordbrukets låga ståndpunkt har sin rot i sillfisket, och att fattigdomen, genom en mängd inflyttadt löst folk som qvarstannade, vexte till en tryckande börda för den bergade, som vida öfvergår våra bygders. Landsorten. vanligen gå gå