SV ir UU YAMLILLALLYM 00 — — vågskålen. En liknande minoritet finnes ock i presteståndet och denna, efter alla tecken, betydelsefullare än vid de föregående riksdagarne, ehuru flertalet af ståndets elektorer voro ganska renhårige. Att biskop Thomander inkommit i statsutskottet, kan likvisst blifva af en afgörande vigt, då riksdagens hufvudfrågor otvifvelaktigt komma att utageras i nämnde stånd. Det blir äfven här sannolikt sjelfva vaystemet kommer att bestämmas, enär det förmodligen blir på statsregleringens väg man skall söka genomföra den system-förändring, hvartill visserligen en början synes vara gjord, men en början, som fordrar fortsättning. I statsutskottet kan sålunda en enda röst å motsatta sidan — då man bör taga för afgjordt att borgareoch bondeståndens ledamöter äro fullt pålitliga — vaga ganska betydligt, ja i mer än ett fall afgöra öfver nationens öde. Det gläder oss, att denna röst 4 blifvit biskop Thomanders, hvilkens fosterländska sinnelag och klara blick säga honom när och huru han skall bäst och nyttigast göra den gällande. Med glädje anmärka vi I ock, att biskop Thomander i detta afseende i icke bör komma att stå ensam, då äfven d:r Gumeelius, kanske ock prof. Carlsson, hysa frisinnade sympathier. Borgareståndets utskottsledamöter äro oss, då detta skrifves, ännu ej bekanta, men det lider intet tvifvel att ju den öfvervägande majoriteten inom detta stånd blir afgjordt liberal ). Sammalunda är ock förhållandet i bondeståndet. Då så är, kan det nästan vara så godt, att adeln och presteståndet fått ) behålla sina gamla konservativa majoriteter. Det skall nemligen derigenom blifva alltmera klart, att dessa båda stånd icke äro landets H representanter, fastän de tillfälligtvis kommit att räknas till representationen, densamma å till allt mehn men föga fromma. När man talar om landets representanter, blir det sålunda borgareoch bondestånden man menar, på samma sätt som Englands underhus H utgör dess parlament, sedan öfverhusets rol blir med hvarje år alltmer betydelselös. Det politiska system, som tydligen gjort sig gällande icke blott inom den allmänna meningen i landet, utan ock hos dess representanter, är alltså framåtskridandets, och framåtskridandets i frisinnad, demokratisk rigtning. Detta är representationens system, beror nu på huru representanterna förmå göra det äfven I till regeringens. Att detta skall lyckas på de materiella i frägornas område, lider så mycket mindre något tvifvel, som konungens throntal i detta afseende innehåller ett ganska tydligt program, hvartill kommer att en stor del af den gegrande majoriteten på riddarhuset har rörande nämnde frågor fått ögonen öppna för tidens fordringar. Sålunda befara vi nu icke längre någon återgång i tull-lagstiftningen, utan fastmer fortgång på den redan började banan. Lika litet betvifla vi att ju betydliga anslag komma både att begäras och beviljas för våra kommunikations-anstalter, äfvensom ock för jordbruk och näringar. Och härmed torde äfven många finna sig belåtna, och till detta pris gerna efterskänka hvad till det högre samhällslifvet hörer. Men menniskan lefver dock ej allenast af bröd. Hennes andliga och medborgerliga tillvaro fordrar äfven något annat, t. ex. något sådant som frihet och ordning, förnuft och rättvisa. Att verkliggöra dessa stora idter i samhällets lagar och institutioner, kan anses vara hela samhällets ändamål. Och här stöter man på mäktigare elementer, hvilkas motstånd är så mycket starkare, som de hafva att kämpa för sin egen tillvaro. Till hvilken ursinnighet ett sådant motstånd kan leda, derom vittna Slafpartiets handlingar i Förenta Staterna, Prestväldets i Italien och Spanien, samt, ehuru i något ringare grad, Junkerismens i Tyskland. Förskonade såsom vi äro från alla ytterligheter, hafva vi icke att befara yttringar af sådan art. Men motståndet blir, om ock mindre våldsamt, dock kanske lika ihärdigt och segt. Främst i frågan om införandet af frihet och rättvisa i våra institutioner, framträder representationssrågan. Friheten fordrar, att solket sjelf genom sina representanter afgör sina egna angelägenheter, ehuru det öfveri lemnat den förvaltande makten åt en styrelse, hvilande på ärftlig monarkisk grund; rättvisan fordrar, att hvarje medborgare, sui juris, direkt eller indirekt, deltager i valet af de representunter, som skola bestämma dess öden. Der är målet. Kan man icke nå det med ett steg, må man taga flera och kortare, men målet får aldrig släppas ur sigte och rigtningen derhän aldrig öfvergifvas. Nära sammanhängande med denna fråga ligga frågorna om representationer för provinsen eller länet och för kommunen eller socknen, samt ett rätt bestämmande af hvarderas makt och verkningskrets. Det medborgerliga lifvet, den sanna, ädla medborgerliga andans rätta utveckling beror på dessa frågors afgörande. Friheten och rättvisan fordra derjemte, att x) Detta har. genom aacens telegrafrannorft hIif