vidgning och förbättringar, dess utsigter och förhoppningar framställde för Hans Herrlighet, som förbindligt och förekommande svarade härpå och gal de huldrikaste löften för framtiden. Under det att man derefter förfogade sig till stora matsalen, gick jag ett ögonblick in till mr Sidney, som på grund af sin föregitna förkylning ännu höll sig på sitt rum. Han hade emellertid beslutat öfvervara aftonens skådespel. Sedan jag bortpratat några minuter med honom och underrättat honom om hvad som föregick, fastställde vi ännu en gång tiden för vår plans utförande; jag återvände derefter till matsalen, der jag fann samtliga gästerna församlade. Samtalstonen under maltiden var i början allvarlig, men icke träkig, samt fick slutligen en muntrare, men likväl värdig och för stället passande stämning. Som vanligt höllos mänga tal, goda och däliga, träffande och olämpliga; men det bästa och mest anolaende var Jord C—s eget. På grund af dess karakteristiska ton vill jag här återgifva det; det var kort, men likväl gripande, och slutade, såsom alla engelska bordtal, med en mängd toaster. Lord C— var en kärnfull talare, som, ämnet och stället måtte vara hvilka som helst, aldrig förfelade att göra intryck. Han reste sig med värdighet och började i en sakta och anspråkslös ton, som småningom höjde sig och slutligen svällde till en så öfvertygande kratt, att alla åhörarne hänfördes och slutligen utbrusto i enhälliga bifallsrop. De ord han talade voro följande: Att utbreda ljus och andligt lif har i alla tider varit en uppgift för nationer, såväl som för enskilta högtbegafvade menniskor. När man har ljuset, är det lätt att upplysa ett mörkt rum, men det andliga och osynliga ljuset genomströmmar icke verlden på