Insändt. Uti en tid då med sä mycket skäl allmän klagan föres öfver stegrade priser å de nödvändigaste behofver, då den ena insände artikeln aflöser den andra med nya förslager om förhöjda inkomster för Militära och Civila tjenstemän vid alla corpser, och då till och med löneförhöjningar för Götheborgs kontorister kunnat blifva föremål för offentligheten, har Insändaren länge väntat att någon barmhertig menniska skulle framträda att som målsman föra talan för de mest vanlottade af alla i samhället: militärers i fattigdom efterlemnade enkor och barn, hvilkas beklagansvärda ställning i lifvet icke nog kan behjertas af dem som magten hafva. Ar det, till exempel rimligt att enkan efter en Major eller Capiten bestås af staten 36 rdr beo pension, efter en Underofficer 16 rdr o. 8. v., men detta endast i den händelse bouppteckningen efter mannen icke visar för den förra mera än 600 rdr och för den sednare 266 rdr 32 sk. i netto behållning. Dessa små capitalbelopp bestå dock oftast nti några möbler och sängkläder, nödvändige för den stackars enkan och således icke möjliga att realisera för lefnadsbehof. Hvad åter barnen beträffar har man sträckt hushållsprincipen ända derhän att det måste finnas minst 3 sådane för att få hela modrens pension vid dess frånfälle och hvarigenom oförsörjda barn afspisas med 12 rdr a 5 rdr 16 sk. hvartdera högst. väl kan man invända att militärer äga rättighet genom inbetalning uti Enkeoch Pupillkassan dessutom förvärfva sina enkor pensioner, men dels äro der afgifterne ganska betungande för den medellösa och dels äro äfven dessa pensiouer så små, att en pigas uppehälle och lön mycket öfverstiger det pensionsbelopp till ex. som bestås en Capitens-enka, eller 100 rdr beo årligen. En annan klass menniskor eter afskedade fattiga militärer sjelfva äro också i en ganska bedröflig ställning i synnerhet sedan Invalidinrättningen upphörde, der åtminstone en del af dem kunde få tak öfver hufvudet. Man kan ej undgå högt beklaga ctt land, som ej har råd gifva sina gamla orkeslösa afskedade krigare ett underhåll motsvarande yttersta behofvet och statens värdighet. Ty ingen kan, med minsta sken af rättvisa, påstå att någon af pensionärerne i armeens kassa, åtminstone före majorsgraden, har så stor pension att den ens räcker till föda och kläder på tarfligaste sätt för hans egen person, än mindre för hans familj. Och likväl stanna de flesta officerare i Sverige vid capitensgraden! Armeens pensionskassa är dessutom en inrättning, hvartill befälet sjelft lagt grundstenen genom egna inbetalningar och hvartill de tjenande alltjemnt kontribuera. Statens bidrag dertill har varit ganska obetydligt. Det är först i de sednare åren som Ständerne, utom inkomsten af de så kallade Vakansoch Ligg-månaderne, dertill gifvit ett årligt anslag att användas endast i den händelse kassan ej förmår fullgöra sina förbindelser, utan att Ins. känner om eller huru myeket deraf blifvit begagnadt, räntans fall och pensionärernes årliga tillvext har vållat detta missförhällande emellan kassans utgift och inkomst. För något tjog år sedan funnos de bästa utsigter för pensionernes ökande genom kassans egna tillgångar, men dessa utsigter äro nu alldeles förmörkade. Återstår endast Statens mellankomst med kraftig hand, så att pensionerne i de lägre graderne må fördubblas och åtminstone Compagnie-chefs-pensionen, der de flesta delägare stanna, bringas till likhet med normal-lönerne eller 800 rdr beo. Naturligt är att äfven de högre gradernes pensioner måste ökas i proportion härefter, men ieke i förhållande till skilnaden i 16. nerne, emedan skyldighet att representera upphör då man tagit afsked, och behofven kunna vara ungefär lika, då man återgått till enskildta lifvet. Utom denna billigt påräknade förmån för pensionärerne sknlle ett sådant arrangement äfven hafva ett välgörande inflytande på armeen, i thy att en hop gamla till och med 60-åriga Capitener, hvarat ganska få (om någon) kan anses vara fullt tjenstbare, då kunde taga afsked och lemna rum för yngre, kraftfullare kamrater. Kan det nu efter allt detta vara möjligt att Konung och Ständer, som numera uti den nya Bränvinsskatten hafva flera millioner att disponera, ännu längre kunna blunda för alla militära pensioners otillräcklighet, från Soldatens med 8 å 12 rår, till Rgts-chefens med 809 rdr, från Underoffic.-enkan med 16 rår, till Ötverstens enka med 100 rdr ärl. af statsmedel? Ar det möjligt att di Konungens nådiga uppmärksamhet fästes på detta missförhållande en proposition till Ständerne kan uteblifva för en billig förhöjning af alla dessa pensioner? Är det möjligt att Ständerne härtill skulle vägra bifall då Statens stora inkomster redan nu lemna så rika tillgångar och ännu mera komma att göra det, då nyare vidtagne åtgärder i tull-lagstiftningen och gamla tvångsbands lossande m. m. komma att bära frukt? Är det möjligt att någon riksdagsman finnes, som läser dessa klagoljud från nödens oeh fattigdomens offer och icke skulle med handen på hjertat besluta att, i hvad på honom vidkommer, bidraga till det vackra ändamålets vinnande? Guds lag fordrar ju gifmildhet och välgörenhet af