Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1856, sida 2

Direktörn betraktade mig med tryckte min hand och sade: — Som Gud vill! Vi menniskor mötas ju alltid, för att åter skiljas. — Så är det, men ... — Jala ut! Har ni ännu något att säga, så låt det ske utan betänklighet! — Ja, sir, jag bar en fråga att framställa. Vågar jag hoppas, att ni efter vår skiljsmessa skall för mig hysa samma känslor af aktning och vänskap, som jag för er? — Hå, sir, det var en öfverflödig fråga. Hvad menar ni egentligen dermed? — Jag vill säga, att jag är er gäldenär och kanske skall stanna i en ännu större skuld till er ... jag tager mycket från er med mig... — Åh, vi gifva och taga ju alla, den ene till och från den andre! Kanske besöker jag er en vacker dag i ert fädernesland, och då äro vi qvitt. — Men jag kan ej bjuda er, hvad ni bjudit mig. — En god vilja är, enligt min åsigt, den bästa gåfva. — Visserligen, men likväl... — Likväl? Kan jag begära mer? — Ni torde dock få höra af mig, när jag är härifrån ... — Det skall vara mig kärt. Det kan blott blifva goda nyheter. — Endast goda nyheter, men ni skall måhända i början icke uppfatta dem såsom sådane. — Åh, jag tror, att ni vill skämta med mig! Så ser det åtminstone ut. Nå ja! ni vet, att John Bull förstår ett godt skämt. — Visserligen, mr Elliotson, men John Bull kan också blifva ganska allvarsam. j — Käre doktor, nu förstår jag er icke... lemna